- Project Runeberg -  Homeros' Odyssée /
260

(1920) [MARC] Author: Homeros Translator: Erland Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoförsta Sången. Bågskjutningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Måtte en gudom snart den älskade föra till hemmet!
Visa jag skulle dig då, vad min arm och min styrka förmådde."

Även Eumaios då bad till alla de saliga gudar,
att till sitt hem måtte komma igen den förslagne Ulysses.
Men då Ulysses nu skådade klart deras ärliga sinne,
tog han till orda igen och talade så till dem bägge:

"Här är jag själv, jag är hemma igen! Efter lidanden många
återkommen jag är till mitt land på det tjugonde året.
Klart jag ser, att I två ibland tjänarna ären de enda,
vilka min hemkomst hälsa med fröjd; av de andra jag ingen
bedja har hört, att till hemmet igen jag må komma tillbaka.
Eder jag därför vill säga försann, hur det kommer att bliva.
Därest en gud ger mig makt att de trotsiga friarna kuva,
hustrur jag skaffa er vill och skall ägodelar er skänka,
bygga er hus invid sidan av mitt, och I skolen därefter
framgent vara för mig som Telemachos’ vänner och bröder.
Dock, välan, jag vill visa er nu ett osvikeligt tecken,
så att I kännen mig riktigt igen och förvissade bliven:
här är den skråman, som galten mig högg med glänsande bete,
då till Parnassos jag dragit på jakt med Autolykos’ söner."

Sade, och paltorna undan han vek från det väldiga ärret.
När de då fingo det se och de noga det hade betraktat,
slogo de gråtande armarna strax om den ädle Ulysses
och honom hälsade ömt under kyssar på huvud och skuldror,
medan Ulysses dem kysste tillbaks på huvud och armar.
Och där skulle väl solen gått ner, medan ännu de gråtit,
om ej Ulysses själv bett dem sluta och tagit till orda:

"Hören nu upp med er klagan och gråt, så att ingen ur huset
kommer hitut och oss ser och berättar det genast därinne.
Vänden tillbaka nu in en i sänder och icke tillsammans,
först jag själv och så I, men följande vare vårt avtal.
Alla de trotsiga friarna visst, så många de äro,
skola sig sätta emot att man räcker mig bågen och kogret.
Därför, min gode Eumaios, gå du blott hurtigt med bågen
hän genom salen och räck den åt mig och kvinnorna tillsäg,
att de må stänga igen den stadiga dörrn till sin våning,
och om de också få höra från oss därute i salen
buller och stönande jämmer av män, att de icke på villkor
drista sig ut, utan sitta där kvar vid sitt arbete stilla.
Åter åt dig jag det värv, min gode Filoitios, giver,
att gårdsporten du reglar och fort slår remmen om låset."

Sade och åter gick in i det väluppbyggda palatset,
där han sig satte på stolen igen, som han nyss hade lämnat.
Gingo därefter ock in de ärliga herdarna tvänne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 13:26:28 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/homeody/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free