Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoandra Sången. Dråpet på friarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likaså klädde sig herdarna två i de präktiga vapnen;
därpå de ställde sig upp kring den rådiga, kloke Ulysses.
Medan Ulysses ännu hade pilar kvar att sig värja,
sköt han på friarna runtom i saln med det skarpaste sikte,
fällande en i vart skott, och de stupade över varandra.
Men när så pilarna tröto till slut för den skjutande kungen,
tog han sin båge och ställde den ned invid posten till dörren
emot den skinande vägg i den väluppmurade högsal,
kastade sedan på skuldran en sköld med fyra lag oxhud,
satte på kraftiga huvudet fast den präktiga hjälmen,
smyckad med tagelbuske, som vilt nedsvajade ovan,
grep så till sist ett par stadiga spjut med uddar av koppar.
Men i den murade vägg var på sidan en dörr med en trappa,
ifrån vars översta steg man kom från den präktiga högsal
ut uppå husets gång, och med stadiga flyglar den stängdes.
Denna Ulysses betrott åt den trogna Eumaios att vakta
vilken stod närmast därtill, och den hade en endaste uppgång.
Nu Agelaos ropade högt till kamraterna alla:
"Kan då ej någon, I vänner, av oss gå därupp genom trappdörrn,
bringa till folket ett bud och väcka i staden ett anskri?
Då lär det sista gången väl bli, som han skjuter med båge."
Honom svarade då Melanthios, getternas herde,
"Nej, Agelaos, omöjligt det är, ty den präktiga salsdörr
ligger till gångens mynning så tätt, och smal är ju gången,
så att en ensam man, som är modig kan spärra oss vägen.
Nej, men jag vapen i stället åt er skall ur kammaren hämta
till att beväpna er med, ty däruppe och ej någon annstäds
hava de lagts i förvar av Ulysses och lysande sonen."
Sade, och därpå han brått, Melanthios, getternas herde,
gick i Ulysses kammare upp genom boningens gångar,
tog där av sköldarna tolv och lika så många av spjuten
jämte en likadan mängd av kopparhjälmar med tagel,
skyndande sedan sig ut och dem bragte till friarna neder.
Men på Ulysses hans hjärta och knän ville domna av ängslan
när han såg friarna väpna sig nu och de väldiga lansar
skaka i handen till strid och betänkte den blivande kampen;
och med bevingade ord till Telemachos genast han talte:
"Nu har då någon förvisst utav tärnorna här i palatset
skaffat oss båda den hårdaste strid eller också Melantheus."
Honom Telemachos svarade då, den vettige yngling:
"Fader, jag själv är den vållande visst, och ej alls någon annan
därtill har skulden än jag, som den stadiga dörren till kammarn
glömde att stänga, en sak, som väl någon har velat bespeja.
Skynda dig, gode Eumaios, åstad, och stäng dörren till kammarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
