Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Sången. Diomedes' hjältebragder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Honom, som kämpande stod, lansfrejdade drott Menelaos
genomstack med sin lans, sedan nyckelbenet han råkat,
och med en sten dref Antilochos till hans hurtige körsven
Mydon, Atymnios’ son, då han vände de stampande hästar;
armbågsleden han träffade hårdt, och de elfenbensprydda
tömmarna föllo ur händerna ner uppå marken i stoftet.
Fram Antilochos sprang och stötte sitt svärd i hans tinning,
och med en rosslande suck ur den välarbetade vagnen
hufvudstupa i sanden han föll på hjässa och skuldror;
sålunda länge han stod — ty djup var sanden, han föll i —
innan hans sparkande hästar till jord honom sträckte i stoftet,
när dem med piskan Antilochos dref till achaiernas läger.
Mem ibland lederna Hektor dem såg, och han stormade mot dem
under ett skallande skri, och trojanernas starka falanger
följde och fördes till strids af den höga Enyo och Ares.
Hon var beväpnad med stridens tumult, som rasar så skamlöst,
Ares med väldiga lansen, som1 vildt han i händerna svängde,
och han gick före Hektor ibland och ibland gick han efter.
Men när han guden fick se, då ryste den starke Tydiden.
Såsom när vandraren långt är hunnen på slätten, men rådvill
hejdar sig tvärt vid en flod, som forsande löper mot hafvet,
då han blir varse dess skummande brus, och han ryggar tillbaka:
så Diomedes ryggade tvärt och till kämparne talte:
»Vänner, men hvarför beundra vi så den gudomlige Hektor
både som ypperste lans och som oförskräcktaste kämpe?
Alltid är någon af gudarne med, som mot död honom värjer,
nu är ju Ares med vid hans sida i människoskepnad.
Alltså nu viken tillbaks, dock’ alltid med ögonen vända
bakåt mot troerna! Låtom oss ej mot de evige kämpa!»
Så han talte; men troerna nu voro komna helt nära.
Hektor då lade där ner Anchialos strax och Menesthes,
två krigskunnige män, som stodo tillsammans på vagnen.
Men när dem falla han såg, Telamoniern Ajas blef upprörd
och steg mot fienden fram och slungade blänkande spjutet,
träffande Selagos’ son Amfios, som bodde i Paisos,
rik på åkrar och gods, men nu var förd af sitt öde
dit som vapenförvant åt Priamos själf och hans söner.
Honom i gördeln träffade nu Telamoniern Ajas,
nederst i buken bief sittande fast långskuggande lansen,
tungt han i marken damp, och fram sprang den strålande Ajjäs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
