Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Sången. Diomedes' hjältebragder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
träffade då, toch hans rysliga lans gick ända igenom,
så att förgörelsens natt omhöljde Tlepolemos’ ögon;
dock med sitt väldiga spjut hade också Tlepolemos träffat
fiendens vänstra lår, och lysten flög udden igenom,
skrapande pipan i låret; dock än af sin fader han frälstes.
Raska kamraterna strax den bålde Sarpedon ur striden
buro då bort, och han plågades svårt af att lansen den långa
släpade efter, ty ingen det var, som i brådskan ihågkom
eller betänkte att lansen af ask honom draga ur låret
och honom hjälpa på fötter; så stor var de räddandes ifver.
Och uppå motsatt håll de benskenklädde achaier
buro Tlepolemos bort. Det varsnade konung Ulysses,
hjälten af djärfvaste mod, och hans hjärta blef stormande
upprördt,
och han begrundade strax och öfvervägde i sinnet,
antingen sonen af dundraren Zeus förfölja han skulle
eller ock döda af Lykiens här så många han kunde.
Dock åt den tappre Ulysses ju ej var af ödet förunnadt
kraftige sonen af Zeus att förgöra med hvässade kopparn;
därför nu vände Athene hans mod emot lykiska hären,
och han där Koiranos först och Alastor och Chromios fällde,
Prytanis, Halios se’n och Alkandros och äfven Noémon.
Och han väl flere där skulle ha fällt af de lykiske kämpar,
om han ej fort blifvit sedd af Hektor med fladdrande hjälmplym.
Fram från de främste han steg i sin blänkande rustning af
koppar
alla ’argiver till skräck, men glad åt hans frälsande ankomst
blef då Sarpedon, sonen af Zeus, och han klagande ropte:
»Låt mig, o Priamos’ son, ej här som danaernas byte
liggande bli, utan kom mig till hjälp, och må sedan mig lifvet
lemna i staden hos er, då jag ser, att jag skulle ju aldrig
lända till fädernejorden igen för att där vid min hemkomst
hälsas med fröjd af min jollrande pilt och min älskade maka.»
Sade, men svar ej fick af Hektor med fladdrande hjälmplym,
utan han ilade hastigt förbi i sin ifver att genast
drifva argivernas kämpar tillbaks och att många förgöra.
Lade då vännerna ner den gudalike Sarpedon
under den lummiga ek, som var helgad åt Zeus med egiden,
och nu drog ändtligen ut ur hans lår det väldiga askspjut
Pelagon, krigaren stark, Sarpedons älskade stridsbror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
