Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde Sången. Envig mellan Hektor och Ajas. De fallnas begrafning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så han sade och axlade strax sin härliga rustning.
Där skulle nu, Menelaos, för dig det ljufliga lifvet
ändats af Hektors hand, ty den starkare var han ju mycket,
hade ej, springande upp, de achajiske drottar dig hejdat
och dig Atriden själf, vidthärskande drott Agamemnon
fattat i högra handen och så dig förmanat och bedit:
»Från dina sinnen du är, Menelaos, och icke dig anstår
sådan en galenskap, utan lugna dig, fastän så upprörd!
Åflas nu ej att dig gifva i kamp med en starkare hjälte,
Hektor, Priamos’ son, för hvilken ock andra ju bäfva!
Ja, ty Achules själf, som dig öfverglänser ju vida,
ryser att möta hans spjut i den mannafrejdade striden.
Utan gå du nu åstad och sätt dig bland vännernas skara,
och emot honom achaiernas män skola sända en annan.
Fastän han orädd är och får aldrig sin mättnad af striden,
tänker jag ändå han snart skall bli glad att få sitta och hvila,
därest han slipper tillbaks från den vilda och mördande kampen.»
Sade, och sinnet han stämde då om på sin bror Menelaos
med sitt förståndiga råd, och han lydde, och strax från hans
skuldror
togo med glädje hans tjänare af hans blänkande rustning.
Men bland argiverna Nestor stod upp och höjde sin stämma,:
»Ack, att så jämmerlig sorg öfver hela Achaia skall komma!
Högt månde Peleus nu klaga förvisst, den åldrige hjälten,
frejdade talaren, vis i sitt råd, Myrmidonernas konung,
hvilken en gång i sitt hus med en innerlig glädje mig frågte,
efter hvad ätt och hvad börd som enhvar af argiverna hade.
Får han nu höra om dem, att de alla sig gömma för Hektor,
lyfter han händerna visst till de evige gudar och beder,
att hans själ må ur lemmarna fly och försjunka i Hades.
Ack, du evige Zeus och Athene och Foibos Apollo!
Vore blott ännu jag ung, som jag var, då den pyliska hären
stridde vid Keladons forsande ström mot Arkadiens spjutmän
tätt invid Feias murar, ej långt från Iardanos’ flöde!
Främst bland dem Ereuthalion stod, den gudarnes like,
klädd i den rustning, som förr Areithoos, mäktige härskarn,
drott Arei’thoos, ägt, han som jämt klubbsvingaren nämndes
både af samtliga män och af fagergördlade kvinnor,
därför att aldrig med båge han stred eller väldiga lansen,
utan med klubba af järn slog alltid falangerna neder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
