Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde Sången. Den afbrutna striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sålunda Zeus, men de knorrade då, Athene och Hera,
sittande nära hvarann och mot troerna stämplande ofård.
Likväl Athene sig stilla förhöll och ingenting sade,
fast mot sin fader hon fnös, af den vildaste vrede betagen,
men i sitt bröst kunde Hera sin harm ej rymma och utbröt:
»Faslige Kronosson, hVad var det för ord, som du sade?
Oss är tillfullo ju känd din obetvingliga styrka,
men det gör ändå oss ondt om |de tappre danaiske kämpar,
som skola alltså förgås till råga på allt hvad de lidit.
Dock, vi dig lyda förstås och i kriget ej blanda oss mera
men vi ett gagneligt råd vilja ännu argiverna gifva,
så att de måtte ej alla förgås för din mäktiga vrede.»
Svarade då skysamlaren Zeus och sade till henne:
»Värre ännu skall i morgon du se allsvåldig Kronion,
om du kanhända har lust, stoltblickande, vördiga Hera,
då han förstörelse gör på argivernas väldiga härsmakt.
Förr skall i striden ej unna sig rast den förfärlige Hektor,
innan vid skeppen sig reser igen den snabbe Achilles,
uppå den dagen, då kämpa man skall i förfärande trängsel
omkring Patroklos’ lik vid de dubbelstäfvade skeppen.
Sålunda är det af gudar bestämdt, och dig och din vrede
frågar jag efter ej alls, om också till jordens och hafvets
yttersta gränser du går, där Iapetos sitter och Kronos;
aldrig dem Solen, Himmelens son med strålarna lifvar,
aldrig en fläktande vind, utan Tartaros’ djup är omkring dem.
Ej en gång, om du dit ville vandra på villande stigar,
frågar jag efter din harm, ty din like ej finnes i fräckhet.»
Sade. Men icke ett ord hvitarmade Hera då svarte.
Solens lysande bloss i Okeanos stupade neder,
dragande efter sig natten mörk öfver bördiga jorden.
Troerna sörjde, att solen gick ner, men för alla achaier
innerligt efterlängtad och ljuf kom skymmande natten.
Nu hölls med samtliga troerna ting af den strålande Hektor,
sedan han fört ifrån skeppen dem bort till den hvirflande
strömmen
uppå en plats, som var fri från de rundtorn liggande liken.
Stigne af vagnarna neder på jord, de nu lyddes på talet,
som Zeusälsklingen Hektor där höll med lansen i handen;
elfva alnar den mätte i längd, och framme i ändan
glimmade kopparen hvass, och omkring den löpte en guldring;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
