Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde Sången. Beskickning till Achilles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hemåt att segla igen, ty aldrig I skolen få skåda
tionande Ilions fall. Vidtblickande Zeus öfver staden
håller sin skyddande hand, och af mod är folket besjäladt. —
V andren I därför tillbaks och gifven achaiernas furstar
om eder sändning besked — ett hedrande värf för de äldste —,
och må ett annat och bättre förslag de betänka i sinnet,
hvilket kan skeppen frälsa åt dem och vid halkade skeppen
också achaiernas här, ty det råd, som de togo nu senast,
är ej att tänka på alls, då min vrede ej låter sig blidka.
Foinix må stanna hos oss (och ligga här kvar öfver natten
för att på skeppen följa mig åt hem till fädernejorden
tidigt i morgon, ifall han så vill, ty han tvingas ju icke.»
Så var Achilles’ svar, och de alla förstummade sutto,
häpnande öfver hans ord, ty han väldigt och hotande talat.
Andtligen svarade då vagnskämpen, den åldrige Foinix,
brusten i gråt, ty hans ångest var stor för achajiska skeppen:
»Tänker du verkligen nu på din hemfärd, ädle Achilles,
och vill du alldeles ej snabbseglande skeppen försvara
mot den förhärjande eld, sedan vreden har gripit ditt sinne;
hur skall då jag utan dig, mitt älskade barn, kunna ensam
stanna här kvar? Ty med dig jag sändes af åldrige Peleus,
uppå den dagen han sände dig bort ifrån Fthia till hären,
barnslig, ej öfvad ännu i det allförgörande kriget
eller att tala på ting, där ej mindre berömmelse vinnes;
därför han sände mig med, för att lära jag skulle dig allting,
både att blifva en talare god och en dugande hjälte.
Därför vill icke af dig, mitt älskade barn, jag nu lemnas,
nej icke ens, om en gud mig lofvade själf, att han släta
skulle min rynkiga hud och mig göra till blomstrande yngling,
sådan från Hellas jag drog, där kvinnorna äro så fagra,
sedan jag råkat i kif med min far, Ormeniden Amyntor.
Gramse han blifvit på mig för sin fagerhåriga frilla,
hvilken han fjäsade för, med förakt för sin maka, min moder.
Då nu min moder alltjämt under knäfall tiggde och bad mig
att gå med frilian i säng, så att leda hon finge för gubben,
gjorde jag, såsom hon bad, men min fader, som anade oråd,
for i förbannelser ut och de rysliga hämndegudinnor
skrikande bad, att i skotet på mig måtte aldrig i tiden
sitta en älskad son af mig själf; och förbannelsen uppfylld
blef af den underjordiske Zeus och Persefone hemska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
