Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte Sången. Agamemnons hjältebragder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men för Ulysses Hippodamas föll och Hypeirocbos äfven.
Striden för härarna två lät Kronion lika nu väga,
som ifrån Ida såg på, och de lika förgjorde hvarandra.
Nu på Agastrofos, Paions son, den starke Tydiden ,
stötte i höften sitt spjut, och den sårade ej sina hästar
hade till hands för att fly, utan hade dem ställt som en dåre
långt därifrån under svennens förvar och själf bland de främste
stormade fram till fots, tills han mistade ljufliga lifvet.
Hektor likväl dem varsnade nu ibland leden och genast
stormade skriande dit, och de troiska fylkena följde.
Honom med rysning då såg Diomedes, väldig i härskri,
och till Ulysses ropade strax, som stod honom nära:
»Där framvältrar fördärfvet mot oss, den väldige Hektor.
Dock välan, låt oss stående bli och oss manligen värja!»
Sagdt, och han svängde och slungade af långskuggande lansen
siktande efter hans hufvud, och ej han förfelade målet:
öfverst på hjälmen det tog, men mot kopparen studsade kopparn
utan att såra hans däjliga hull, ty den gallerförsedda
hjälmen af tre lag malm tog emot, som han fått af Apollo.
Hektor af stöten då raglade långt in i hopen tillbaka,
dignade neder på knä och med seniga handen mot jorden
stödde sig än, medan svartaste natt omhöljde hans ögon.
Medan nu Tydeus’ son sprang efter den slungade lansen
bland förkämparne långt, dit fastnat den hade i jorden,
kvicknade Hektor vid och sig kastade åter på vagnen
och bland de sina for bort och den svarta förgörelsen undgick.
Rusande efter med lansen då skrek den starke Tydiden:
»Slapp du nu åter från döden, din hund? Ty nära i sanning
var dig fördärfvet, men återigen har dig räddat Apollo,
hvilken du beder väl till, förrn du vågar dig in ibland spjuten.
O men jag råkar dig säkert en gång och på dig gör en ände
efter väl också jag själf har af gudarne någon till bistånd.
Nu mot de öfriga vill jag åstad, hvemhelst jag kan träffa.»
Sagdt, och drog rustningen af på den frejdade sonen af Paion.
Men Alexandros på stund, skönlockiga Helenas make,
spände sin båge mot Tydeus’ son, folkskarornas herde,
lutad mot pelaren uppå den hög, som af människohänder
restes åt Ilos en gång, den forne dardaniske drotten.
Medan Tydiden som bäst den prunkande brynjan af bröstet
uppå den käcke Agastrofos tog och af skuldrorna skölden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
