Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte Sången. Striden om muren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men då de sågo nu troernas folk framstorma mot muren,
och hos danaernas folk däremot yardt skrik och förfäran,
störtade bägge de fram och kämpade utanför porten,
likasom vildsvin två, som modigt förbida bland bergen
skaran af hundar och jägarefolk, som larmande nalkas;
sprungna från sidan inpå, de omkring sig buskar och ungskog
meja från roten då af, och betarna gnissla och klappra,
ända tills någon dem träffar med spjut och beröfvar dem lifvet:
så på lapithernas bröst nu de blanka brynjorna skrällde,
träffade framtill jämt, ty de stridde med yttersta mandom,
litande tryggt på sin kraft och på krigarne uppe på muren,
hvilka på fienden kastade sten från de stadiga tornen
för att försvara sig själfva såväl som de präktiga skeppen
och sina tält. Och som flingor af snö nedfalla till marken,
hvilka en hvinande blåst, som ruskar de mörknade skyar,
sållar i myllrande mängd öfver näringsalstrande jorden:
sålunda haglade stenarna tätt från aehaiernas händer
och ifrån troernas med, och hjälmar och sköldar med buckla
återljudade doft för de väldiga stenarnas träffar.
Men uti klagan brast ut och med händerna slog sig på låren
Asios, Hyrtakos’ son, och i häftig förtrytelse talte:
»Zeus Allfader, ack, till och med du är bedragare vorden
alldeles visst, ty ej trodde då jag, att aehaiernas hjältar
skulle bestå emot oss och vår oanfäktliga styrka.
Nu likväl såsom bin eller ge tingar, viga i midjan,
hvilka i klipporna bygga sig bo invid steniga vägen
och från sitt håliga hus ej skiljas, men hemma förbida
honungsplundrarnes våld och förbittrade värja sitt yngel:
likaså dessa nu vilja ej alls, fastän tvänne allenast,
vika från porten, förrn oss de ha fällt eller själfva de stupat.»
Så han sade, men mäktade ej att Kronion beveka,
ty han besluten var att ära förunna åt Hektor.
Omkring de öfriga portarna streds af de öfriga kämpar;
men det är vanskligt för mig att det allt som en himmelsk
förtälja.
Ty som en blossande eld uppflammade striden längs hela
muren af sten, och argivernas män, fast försagda, dock tvungna
stredo till skeppens försvar, och alla de gudar, som eljest
stodo danaerna bi, nu bekymrade voro i hjärtat.
Häftigt lapitheina stormade fram i den mördande striden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
