Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte Sången. Striden om muren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Först Peirithoos’ son Polypoites, kraftige hjälten,
träffade Damasos hårdt med sin lans på hjälmen af koppar;
hjälmen för stöten ej höll, utan kopparudden igenom
trängde och splittrade skallen jämväl, och hjärnan därinom
blodades alldeles ner, och han stupade midt i sitt anlopp.
Näst efter denne han Ormenios drap och vidare Pylon.
Men på Antimaehos’ son Hippiomachos sände Leonteus,
ättling af Ares själf, sin dödande lans genom gördeln.
Därpå han ryckte ur skidan i hast sitt eggade slagsvärd,
och mot Antifates först han nu rusade fram genom vimlet
tätt inpå lifvet och högg och på rygg honom sträckte till
marken ;
därpå han stormade an mot lámenos, Menon, Orestes;
dessa i snabbaste följd nedlade han alla till jorden.
Medan på dessa de drogo utaf deras skimrande vapen,
ryckte de krigare an, som Polydamas följde och Hektor;
detta de flesta och tappraste var och som ifrigast voro
muren att spränga och sätta i brand de halkade skeppen;
men invid grafven de hejdade sig och tvekande dröjde.
Ty sig för dem en fågel, då just de ville gå öfver,
tedde i höjden, en örn, som åt vänster flög öfver hären,
bärande med sig i klorna en orm, en hisklig och blodröd,
îefvande, sprattlande än och glömmande icke sin ilska,
ïlufvudet sköt den tillbaks och uppe vid halsen bröstet
örnen, sin röfvare, högg, och denne vid smärtan då ormen
släppte ifrån sig till jord, och midt uti vimlet han nedföll,
under det örnen flög skriande bort med den blåsande vinden.
Troerna ryste af skräck, då de sågo den ringlande ormen
ligga ibland sig, ett tecken från Zeus, som håller egiden.
Steg då Polydamas fram till den dristige Hektor och sade:
»Hektor, du ständigt och jämt vet att häckla min mening
på tinget,
om jag har aldrig så rätt, ty det passar sig icke, kantänka,
att en af hopen, som jag, har sin egen mening i rådslag
eller i kriget, men blott, att din egen myndighet okas.
Nu vill jag säga likväl, hyad som synes mig vara det bästa.
Ryckom ej vidare fram att med fienden kämpa om skeppen,
ty det skall sluta så här, som jag tror, och så sant som sig;
fågeln
nyss för trojanernas här, i detsamma vi ville gå öfver,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
