Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde Sången. Zeus bedårad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tag då mitt prunkande bälte, se här, och göm det i barmen.
Allting i detta är lagdt, och du lärer ej vända tillbaka
utan att vinna ditt syfte, ehvad i ditt hjärta du önskar.»
Så hon sade; då log stoltblickande, vördiga Hera,
och hennes bälte på stund hon leende gömde i barmen.
Åter i salarna in gick dottern af Zeus Afrodite;
men i en stormande fart från Olympos sväfvade Hera
öfver Pieria hän och Emathias ljufliga ängder,
flög öfver topparna högt af de hästomtumlande thrakers
snöiga berg och vid jorden ej alls med fötterna rörde.
Därpå från Athos hon styrde sin färd öfver böljande hafvet,
kom så till Lemnos fram, till Thoas’ konungasäte.
Sömmens gud hon träffade där, som var broder till Döden,
fattade vänligt hans hand och talade sedan och sade:
»Sömn, du som härskare är öfver gudar och människor alla,
ofta tillförne du hörde min bön, och därför nu också
gör mig till viljes, och ständig mot dig skall min tacksamhet blifva.
Söf under ögonbrynen på Zeus hans strålande ögon
genast i samma stund, som jag hvilar hos honom i älskog.
Gifva jag vill dig till skänks en oförvansklig och Vacker
gyllene tron, och den skall min son, den halte Hefaistos,
smida med hela sin konst och sätta en pall därinunder,
däruppå hvila du kan dina glänsande fötter vid gillen.»
Henne svarade då den vederkvickande Sömnen:
»Hera, du höga gudinna, som födts af den väldige Kronos,
lätt det vore för mig att en annan af evige gudar
bringa till hvila och sömn, ja själfva Okeanos’ djupa,
sakta rinnande ström, som är samtliga varelsers upphof;
endast Kroniden, den mäktige Zeus, jag vågar ej nalkas
eller försänka i sömn, med mindre han själf det befaller.
Ty jag af skadan blef vis, den gången jag lydde din maning,
uppå den dagen, då Herakles hem från Ilion styrde,
dristige sonen af Zeus, sedan troernas stad han förhärjat.
Medan jag sinnet bedöfvade då på Zeus med egiden,
söfvande in honom djupt, du mot Herakles stämplade ofärd,
väckte på villande hafvet en storm af förfärliga vindar
och honom kastade ända till Kos, den blomstrande bygden,
fjärran från alla hans män. Då vaknade Zeus och förbittrad
slungade gudarne kring i sin sal och mig framför alla
sökte och skulle från etern mig slängt att försvinna i hafvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
