Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde Sången. Zeus bedårad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har du ju kammaren, hvilken din son, den flinke Hefaistos,
byggt dig med stadiga dörrar, som tätt till posterna sluta;
dit låt oss följas i bädd, efter sådant nu lyster ditt sinne.»
Svarade då skysamlaren Zeus och sade till henne:
»Frukta ej, Hera! Oss ingen skall se, hvarken gud eller dödlig.
Ty en så bländande, gyllene sky skall jag hölja omkring oss,
att ej den vandrande solen en gång skall kunna oss skymta,
fastän dess stråle det skarpaste är, som ett öga kan skåda.»
Sade Kronion och tog i sin famn sin älskade maka.
Under dem heliga jorden sköt upp nyspirande örter,
lotos med daggiga blad, hyacinther och prunkande saffran,
svällande mjuka och växande tätt, som dem lyfte från marken.
Dessa de hvilade på och öfver sig höljde en gyllne,
strålande sky, och glänsande klar nedpärlade daggen.
Sålunda slumrade tryggt Allfader på Gargarons tinnar,
kufvad af kärlek och sömn, och i famnen han hade sin maka.
Men till achaiernas skepp sig skyndade ljufliga Sömnen
att ge Poseidon om saken besked, jordskakaren starke,
och han till honom steg fram och talte bevingade orden:
»Hjälp nu af hjärtans lust danaerna, starke Poseidon,
och gif dem seger åtminstone nu, så länge Kronion
sofver ännu, ty jag höljt honom in i den blidaste dvala.
Lockad af Hera han blef till att hvila hos henne i älskog.»
Sade och gick till sitt värf bland frejdade människostammar,
sedan Poseidon han eggat än mer att danaerna bistå.
Ifrig nu denne sprang fram bland de främste och ropade
högljudt:
»Lemna nu återigen, argiver, vi segern åt Hektor,
för att han skeppen må taga som rof och föryärfva sig ära?
Detta han hotar och skryter nu med, för det att Achilles
håller sig stilla vid skeppen ännu, förbittrad i hjärtat.
Honom vi skola dock sakna ej stort, om allenast vi andra
ifrigt bemöda oss om att hvarandra försvara med mandom.
Därför så hören af mig nu ett råd, och må alla det lyda!
Låtom oss taga på arm de största och yppersta sköldar,
som uti hären vi ha, och med endast de yppersta hjälmar
hölja vårt hufvud och taga i hand de längsta af spjuten.
Därpå till strids! Jag själf skall gå främst, och knappast lär
Hektor
/hålla då vidare stånd, hur hetsig han också må vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
