Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde Sången. Menelaos' hjältebragder. Kampen om Patroklos' lik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nacken på henne det knäcker då först med de kraftiga tänder,
slafsar så i sig dess blod och dess innanmäte begärligt,
flängande sönder dess kropp, medan rundtorn hundar och herdar
väsnas och skrika alltjämt, men på afstånd; ingen sig vågar
djuret på lifvet att gå, ty dem griper den bleka förfäran:
sålunda ingen af troernas män hade mod i sitt hjärta
honom på lifvet att gå, den frejdade kung Menelaos.
Lätt för Atriden det skulle nu gått att af Panthoossonen
taga hans rustning jämväl, om Apollo ej hade det misstyckt
och emot honom sändt Hektor, så vild som den stormande Ares.
Guden tog mänskogestalt af Mentes, Kikonernas höfding,
och med bevingade ord till Hektor talte och sade:
»Hektor, jag löpa dig ser efter oupphinneligt byte,
Aiakosättlingens spann. Ty vet, att de hästarna svåra
äro för dödlige män till att tygla och köra för vagnen,
blott för Achilles ej, som har en gudinna till moder.
Men under tiden, min vän, har den tappre Atrid Menelaos
kommit Patroklos till skydd och dödat den yppersta troern,
Panthoos’ son Euforbos, och stäfjat hans stormande angrepp.»
Talade guden och åter gick in i den mödande striden;
men uppå Hektor föll tung den sinnesförmörkande sorgen.
Blicken han sände längs lederna hän, och han varsnade genast,
huru Atriden drog rustningen af och Euforbos på jorden
liggande var i sitt blod, som rann ur det gapande såret.
Fram från de främste han sprang i sin blänkande rustning af
koppar,
med ett förfärande skri och lik outsläckliga lågan,
tänd af Hefaistos. Hans skallande rop förnam Menelaos,
och till sin manliga själ under suckande ångest han talte:
»Ve mig! Ty lemnar i sticket jag här de Pelidiska vapnen
jämte Patroklos själf, som är fallen i strid för min ära,
fara då är, att mig lastar enhvar bland achaier, som ser mig.
Men om jag, drifven af skam, emot troerna alla och Hektor
kämpar så ensam, då blifver helt visst af de många jag
kringränd;
mangrant föras ju troerna hit af den strålande Hektor.
Dock, hvi grubblar jag nu i mitt sinne på sådana tankar?
Dristar sig någon, gudar till trots, att bekämpa en hjälte,
som har en evig till hjälp, han snarligen drabbas af ofärd»
Därför skall ingen mig visst af achaierna lasta, som vika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
