Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde Sången. Menelaos' hjältebragder. Kampen om Patroklos' lik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hektor och troernas folk till behag, men. blef själf af sin ofärd
drabbad, och ingen den värjde utaf, så gärna de ville.
Ty emot honom sprang fram genom vimlet tätt inpå lifvet
Ajas och stötte sin lans i den kopparkindade hjälmen;
tagelyfviga hjälmen då brast för den stingande udden,
drabbad af lansens tyngd och af seniga näfvens tillika;
hjärnan kring hylsan på lansen spratt ut ur det gapande såret,
sölad af blod, och han miste sitt lif och ur händerna släppte
hjälten Patroklos’ fot, som blef liggande åter på jorden,
medan han själf där bredvid framstupa föll ner öfver liket,
långt från Larissas bördiga nejd, och fick fostrarelönen
aldrig åt hulda föräldrarna ge, ty så kort blef hans lefnad,
då han för lansen nu segnade ner, som, fördes af Ajas.
Hektor då sände till hämnd sin blänkande lans emot Ajas,
denne dock var på sin vakt och för koppjarlansen åt sidan
väjde då nätt och jämt, men i stället blef Schedios träffad,
modige Ifitos’ son; bland fokeer den allra förnämste,
hvilken i Panopeus hade sitt hem och var drott öfver många;
lansen på honom gick in under nyckelbenet och trängde
ut med sin yttersta spets under skulderbladet i myggen.
Tung|t han i marken föll, och i fallet skramlade vapnen.
Och då nu Fainops’ son, den hjältemodige Forkys,
steg kring Hippothoos fram, honom Ajas stötte i buken,
splittrande brynjans plåt, och tarmarna föstes af udden
ut, och i stoftet han föll och famnade jorden med armen.
Troernas främste då veko tillbaks jämte strålande Hektor;
stort blef argivernas skrik, och de släpade genast de fallne,
Forkys och hjälten Hippothoos, bort och dem röfvade vapnen.
Där skulle troerna återigen af de tappre achaier
låtit sig jaga till Ilion in, af sin feghet betvungna,
och sig achaierna ära förvärft till trots af Kronion
genom sin egen käcikhet och kraft; om ej själfve Apollo
manat Aeneas till kamp; han liknade därvid i allo
Perifas, Epytos’ son, som hos hjältens åldrige fader
grånat i häroldstjänst och var välförståndig och trogen;
honom var alldeles lik Zeussonen Apollo och talte:
»Hvem tror er om att mot gudarnes råd, om det gällde, Aeneas,
Ilion frälsa från fall? Dock sådant jag andra sett mäkta,
hvilka förlitade sig på sin kraft och sin styrka och mandom
och på sitt eget folk, fast de ringare voro i antal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
