Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde Sången. Menelaos' hjältebragder. Kampen om Patroklos' lik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aldrig dock modern ett ord honom sagt om så gruflig en jämmer,
som nu var händ, då hans käraste vän gick för honom förlorad.
Men utan rast eller ro kring Patroklos de drabbade häftigt
samman med hvässade spjuten i hand och förgjorde hvarandra.
Mången då talade så af de kopparklädde achaier:
»Vänner, det blifver ej oss till beröm, om vi vika tillbaka
ner till de halkade skeppen; nej förr må på stället den svarta
jorden oss sluka enhvar; det vore i sanning långt bättre,
än om vi sviktade nu, och de håstomtumlande troer
finge till Ilion släpa hans lik och förvärfva sig ära.»
Och af de modiga troer jämväl då talade mången:
»Vänner, om än det är ödets beslut, att vi alla tillsammans
skola förgås vid hans lik, så vike dock ingen ur striden!»
Mången där talade så och eggade modet hos alla.
Sålunda stredo de jämt, och den rasslande klangen af järnet
ljudadc ända till himmelens hvalf genom ödsliga etern.
Men Aiakidens hästar, där långt ifrån striden de stodo,
började gråta, så snart som1 de hört om sin frejdade körsven,
att han i stoftet låg fälld af den mannaförgörande Hektor.
Fåfängt eggade dem Automedon, son af Diores;
många där voro de rapp, som han gaf dem af hvinande piskan,
många hans vänliga ord, och många hans hotelser stränga;
hvarken de ville likväl ner till skeppen vid bred Hellenspontos
eller tillbaka i stridens tumult bland achaiernas kämpar,
utan som minnespelaren står, orubblig och rotfast,
ofvanpå grafvens hög öfver jordad man eller kvinna,
så orubbliga stodo de kvar med den lysande vagnen,
låtande hufvudet hänga mot jord, medan tårarna varma
droppade ymnigt från ögonen ned af den sorgen de kände
öfver sin körsvens död, och på omse sidor ur oket
gledo de yfviga manarna ut och sopade stoftet.
När då Kronion dem sörjande såg, betogs han af ömkan,
skakade hufvudet mörk och talade så i sitt hjärta:
»Arma, hvi skänkte vi gudar väl er åt den kunglige Peleus,
som är en dödlig, då själfva ej död eller ålder I kännen?
Månne att lida blott kval bland de olycksaliga mänskor?
Ty ej ett jämmerfallare ting det finnes än mänskan
bland de varelsers mängd, som på jorden sig röra och andas.
Aldrig, det svär jag likväl, skall Hektor Priamossonen
dragas på prunkande vagnen af er, ty detta jag tål ej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
