Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adertonde Sången. Vapensmidet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADERTONDE SÅNGEN.
Vapensmidet
Sålunda rasade striden bland dem som förhärjande elden,
men till Achilles med bud den snabbe Antilochos lände.
Hjälten han stående fann framför skeppens resliga stäfvar
anande uti sin själ, hvad som allaredan var timadt,
och i sin ängslan talande så till sitt manliga hjärta:
»Ve mig, hur kommer det sig, att de lockiga män af Achaia
återigen så förvirrade fly öfver slätten till skeppen?
Måtte blott gudarne ej den hjärtesorgen mig skickat,
som mig bebådades klart af min moder en gång, då hon sade,
att myrmidonernas käckaste man, medan ännu jag lefde,
skulle, för tro erna fallen, gå bort från det strålande solljus.
Ja, han förvisso är död, den tappre Menoitiossonen.
Ack, den förvägne! Jag bjöd honom dock att, när branden han
afvärjt,
vända till skeppen igen och med Hektor ej strida på allvar.»
Medan han detta begrundade än i sitt hjärta och sinne,
trädde till honom Antilochos, son af den frejdade Nestor;
brännande tårar han göt och förmälde sitt sorgliga budskap:
»Son af den krigiske Peleus, o ve, ty ett jämmerligt budskap
måste du höra. O hade dock slikt ej någonsin timat!
Fallen Patroklos är, och de strida som bäst om det nakna,
plundrade liket, ty rustningen togs af den strålande Hektor.»
Sade. Men sorgens moln i sin natt insvepte Achilles,
djupt uti mullen den svarta han grep med händerna båda
och på sitt hufvud den göt och sitt däjliga anlete skämde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
