Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adertonde Sången. Vapensmidet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hugga hans hufvud utaf och sticka det upp på en påle.
Upp, och ligg stilla ej mer! Må du känna försyn i ditt sinne,
för att Patroklos till lek skulle bli för de trolska hundar.
Skammen är din, om hans lik under vägen blir skymfadt och
vanställdt.»
Henne svarade då snabbfotade hjälten Achules:
»Heliga iris, hvem sände dig hit af de evige gudar?»
Honom svarade då den vindsnabibt flygande iris:
»Hera mig skickade hit, Kronions prisade maka;
ej högtromande Zeus vet därom, och ej heller de andra
saliga gudar, som bo på Olympos’ snöiga tinnar.»
Henne svarade då den snabbe Achules och sade:
»Hur skall väl jag gå till strids? I fiendens våld är min
rustning;
därtill förbjuden jag är af min älskade moder att strida,
innan jag henne ser komma igen och hon står för mitt öga,
ty hon har lofvat mig då från Hefaistos en lysande rustning.
Ingen för öfrigt jag vet, hVars vapen jag kunde begagna,
utom allenast den sköld, som äges af Telamons Ajas;
men jag vill hoppas han kämpar nu själf bland de främste
i vimlet,
spridande död med sin lans för att värja den fallne Patroklos.»
Honom svarade då den vindsnabbt flygande Iris:
»Oss är till fullo bekant, att din härliga rustning är tagen.
Men träd till grafven fram, som du är, och låt troerna se dig,
ty de kanhända då rädas för dig och sig hejda i kampen,
så att achaiernas modiga folk i sin vånda får andan
draga omsider; om aldrig så kort, blir det ändå en hvila.»
Så hon sade och ilade bort, snabbfotade Iris.
Upp Zeus’ älskling Achules då sprang, och gudinnan Athene
hängde sin tofsbeprydda egid om hans kraftiga skuldror,
och med en gyllene sky den höga gudinnan hans hufvud
kransade om och lät blossa ur den en förbländande låga.
Såsom när röken mot etern går upp från befolkade staden
fjärran på ensliga ön, som belägras af fiendeskaror;
dagen igenom dess män för sin stad den förskräckliga kampen
fresta från murar och torn, men så snart som solen går neder,
låga där eldsignalerna tätt och högt upp i luften
kasta sitt flammande sken att de omkringboende varsko,
om de kanhända till hjälp ville komma ditöfver med härskepp:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
