Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adertonde Sången. Vapensmidet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men då vid skeppen nu nyss af sonen iill listige Kronos
gafs mig att segrare bli och achaierna tränga till hafvet,
kom då för folket ej fram, du dåre, med sådana påfund!
ingen dig lyder ändå, ty jag kommer det icke att tåla.
Utan må alla nu lyssna till mig och lyda min maning!
Aten i lägret nu aftonvard, enhvar i sitt fylke,
glömmen ej sedan er vakt, utan hålle sig vaken hvarenda!
Och må den troer, som har för sitt gods alltför svåra bekymmer,
samla ihop det och bringa det hit till gemensam förtäring;
bättre att landsmän njuta däraf än achaiernas söner.
Men när i morgon det gryr, då skola vi väpnade alla
väcka den hetsiga striden igen vid de halkade skeppen.
Och är det verkligen sant, att Achilles har rest sig vid skeppen,
nå, om han vill, han dess värre det får. Ty aldrig för honom
viker då jag ur fäktningens larm, utan modigt till mötes
träda jag skall, ehvad han eller jag skall segrare blifva.
Ares är hvars mans gud; han foiguiaren ofta förgjoide.»
Sådant var Hektors tal, och troerna jublade bifall —
dårar i sanning, med vettet förgjordt af gudinnan Athene.
Hektor de höllo ju samtliga med, fast han rådde dem illa,
men till Polydamas slöt sig ej en, fast hans råd var förståndigt.
Därpå de åto sin aftonvard. Men achaiernas kämpar
natten igenom sig jämrade högt och begräto Patroklos.
Först Peliden begynte bland dem sin ljudliga klagan,
medan på vännens bröst sina mordiska händer han lade,
stönande ofta och djupt, som det manomsvallade lejon,
sedan ur snåret i skog hjortjägaren stulit dess ungar
och utaf sorg att ha kommit för sent det nu våndas i själen;
dälderna genomsöker det brådt för att röfvarens fotspår
finna och nå honom själf och är fylidt af den bittraste vrede:
så han stönande tungt bland myrmidonerna talte:
»Ack, ett förfluget ord jag talade alltså den dagen
hemma i Peleus’ sal, för att hjälten Menoitios trösta,
då jag hans frejdade son hem till Opus lofvade fora,
sedan han Troja förstört och bekommit af bytet sin andel.
Dock ej allt fullbordas af Zeus, hvad människan tänker.
Oss blef bägge bestämdt, att vi samma jord skulle bloda
här uti troernas land, ty ej heller jag själf skall från kriget
hälsas i salen igen af Peleus, åldrige hjälten,
eller af Thetis, min moder, men här skall mig jorden behålla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
