Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde Sången. Achilles försonad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE SÅNGEN.
Achilles försonad.
Saffranslöjade Eos gick upp ur Okeanos’ böljor
ljuset att bringa på nytt åt odödlige gudar och mänskor.
Thetis till skeppen då kom med Hefaistos’ lysande skänker.
Sonen hon liggande fann med armarna rimdt om Patroklos,
gråtande högt, och kring honom en mängd af hans kämpar i
tårar.
Trädde då fram i de sörjandes krets den höga gudinnan,
tryckte med ömhet hans hand och talade sedan och sade:
»Låtom den döde, mitt barn, hur svåra än sorgen oss trycker,
ligga, då nu efter gudarnes råd han funnit sin bane.
Här, tag emot från Hefaistos en skön och lysande rustning,
sådan som aldrig en hjälte ännu kring axlarna burit.»
Sålunda talte gudinnan, och ner hon rustningen lade
framför Achilles, då klingade högt de strålande vapnen.
Rädsla betog myrmidonernas män, och ej vågade någon
rikta på vapnen sin blick, utan ryggade. Dock, när Achilles
såg dem, han lågade upp än värre af harm, och hans ögon
blixtrade fram under bry nen så skarpt som en bländande
ljungeld,
och han i händerna glad höll gudens lysande skänker.
Men när han fågnat sin själ af att se på den härliga prakten,
strax med bevingade ord han talade så till sin moder:
»Moder, den rustningen gaf mig en gud, ty sådana konstverk
danas af gudarne blott, men aldrig af människohänder.
Nu vill till striden jag väpna mig visst, men stor är min oro,
att medan borta jag är, skola flugorna in uti såren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
