Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde Sången. Achilles försonad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bröderna trenne jämväl, som med mig hade moder gemensam,
ack, dessa älskade alla jag såg sin förgörelse hinna.
Dock, sedan snabbe Achilles mm man, den gudomlige Mynes,
dödat och härjat hans fädernestad, då kunde du aldrig
tåla att se, att jag grät, utan lofvade mig att Achilles’
ungdomsmaka få bli, som han skulle på skeppen till Fthia
föra att bröllopets fest bland myrmidonerna fira.
Därför jag bittert begråter din död, huldsalige hjälte.»
Gråtande talte hon så, medan kvinnorna suckade rundtom
öfver Patroklos till synes, men mest öfver egna förluster.
Men kring Achilles själf de achajiske drottarne samlats,
bedjande honom att äta likväl, men han suckande afslog:
»Vänner, jag beder, om någon af er vill mig göra till viljes,
manen mig vidare ej att med dryck eller föda mitt hjärta
vederkvicka förut, då mig sorgen drabbat så gruflig;
nej, jag vill vänta tills solen gått ner, och skall ändå «ej
svikta.»
Så han sade och skickade bort de öfriga drottar.
endast Atriderna stannade kvar och den ädle Ulysses,
konung Idomeneus ock samt Nestor och åldrige Foinix.
Lindra de ville hans sorg, men lindring hans hjärta ej kände,
innan i gapet han kasta sig fick på det blodiga kriget.
Minnena strömmade på, och han suckade djupt och han talte:
»Olycksalige vän, som bland alla den käraste var mig,
ofta beredde mig du i mitt tält en förfriskande måltid,
oförtruten och flink, när achaiernas här hade brådtom
alt gå mot troerna ut med den tåreförvållande Ares.
Nu du ligger där sargad och död, nu känner mitt hjärta
leda för mat och dryck, fast de finnas därinne i tältet,
efter jag saknar ju dig. Ack, värre ej kunde mig hända,
icke en gång om jag finge det bud, att död var min fader,
hvilken i Fthia väl nu månde tårar gjuta af längtan
efter sin frejdade son, som borta i främmande landet
för den förhatliga Helenas skull mot troerna kämpar;
eller att död var min son Neoptolemos, skön som en gudom,
hvilken på Skyros fostras åt mig, om han än är i lifvet.
Ack, jag tillförene närde det hopp i mitt hjärta beständigt,
att här vid Ihon, långt från det hästuppammande Argos,
ensam jag skulle förgås, men du hemvända till Fthia
och under vägen min son på det snabba och beckade skeppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
