- Project Runeberg -  Homeros' Iliad /
392

(1912) [MARC] Author: Homeros Translator: Erland Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugutredje Sången. Kämpaspel vid Patroklos' likfärd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dock, Antilochos ville förbi och de stampande hästar
styrde från vägen åt sidan ett grand och jagade efter.
Då blef Atriden rädd och åt ynglingen ropade högljudt:

»Nestors son, som en galning du kör. Håll in dina hästar!
Smal är ju vägen! Kör hellre förbi, när den bredare blifver,
så att du icke oss bägge förstör med att stöta tillhopa!»

Så han skrek, men Antilochos blott allt vildare körde,
brukande piskan med kraft, och såg ut till att ingenting höra.
Lika så långt som en diskus far ifrån svingande armen,
slungad åstad af en man, som sin ungdömstyrka vill pröfva,
lika så långt han sprängde förbi, och Atriden bakefter
blef med sitt spann, ty han själf nu med vilje saktade farten,
för att på vägen hästarne ej skulle stöta tillsammans,
flätade vagnarna stjälpas omkull, och de körande sjalfva
blifva i stoftet kastade af i sin äflan att segra.
Bannande ropade dock Menelaos den ljuse till honom:

»Värre, Antilochos, finnes än du bland dödlige ingen.
Packa dig af! Utan skäl dig achaierna hållit for vettig.
Men utan ed minsann skall du ändå ej bära hem priset.»

Sagdt, och med ljudelig röst han till hästarna ropte en

maning:

»Blifven ej efter och stannen ej här med bedröfvade hjärtan!
Förr skola fötter och knän på de hästarna mattade blifva
än på er själfva, ty bägge de re’n ha förlorat sin ungdom.»

Sagdt; och vid härskarens manande ord betagna af blygsel,
satte de skarpare efter och snart voro nära de andra.

Borta i kretsen alltjämt argiverna spejande sutto
efter att hästarna se, som dammande rände på slätten.
Först blef Idomeneus varse ett spann, kretensernas höfding,
där utom kretsen han satt på ett ställe med vidare utsikt.
Fjärran han hörde och kände igen den körandes tillrop
och såg nu hästen sprängande fram, som var kännelig vida,
rödbrun eljest på hela sin kropp, men i midten af pannan
prydd med en snöhvit bläs, som sig rundade likasom månen.
Upprätt genast han stod och så till argiverna talte:

»Hören, o vänner, ett ord, I argivernas furstar och rådsmän!
Känner blott jag, eller kännen ock I de hästar, som nalkas?
Andra mig synas likväl nu de främste hästarna vara
och deras körsven också en ann, och det måtte på slätten
stoen ha händt något ondt, ty de rände ju bort som de främsta,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 13:26:30 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/homeoili/0404.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free