På p lattformen framför N-vi järnvägsstation uppehöll sig någon stund före norrgående snälltågets ankomst tvenne åldriga makar, torpare Svenberg och hans hustru. Det låg, allvarsstämning över de skrynkliga ansiktsdragen, och mot varje individ, som infann sig och som kunde misstänkas ha för avsikt att resa med norrgående tåget, riktade de en spörjande blick. Det var tydligt, att något av vikt låg dem om hjärtat, och som de här måste avbörda sig. Slutligen uppenbarade sig på plattformen en medelålders man, bärande i handen en väska och över ena axeln en reskappa. Sedan han å en soffa, inställd till de resandes bekvämlighet, lagt reseffekterna ifrån sig, gick han in genom väntsalen och återvände om en minut, just i färd med att stoppa sin förvärvade biljett i västfickan. Honom närmade sig de båda gamle.
»Ursäkta», sade den gamle torparen och gjorde en menande gest med den valkiga handen åt hattbrättet till. »Ursäkta, är icke detta pastor Edgard Lind?»
»Det stämmer, gamle vän, och vad kan ni vilja mig.»
»Jo, se vi ha fått oss bekant att pastorn ämnade resa in till sta'n med tåget; och nu undra vi, om pastorn skulle vilja besvära sig med att gå till lasarettet åt oss i dag. Se, det är så, att där ligger för sjukdom en åldrig gumma, en god vän och granne till oss, fastän hon nu är mycket klen. Det har hänt någe' mycket ledsamt för henne i dag. Lars, hennes ende son, är dö'. Han dog, i morse. Gamla Kersti kommer säkert att taga detta mycket hårt. Lars var snäll mot morsan sin, och det var så oppgjort att, när ho' skulle komma hem från sta'n, så skulle ho' få flytta till honom. Nu får en nog lov att vara försikti' me' meddelande', och därför ha gumma' min och jag gått ner, för att bedja pastorn gå och tala om'et.»
»Väl, mina vänner», svarte pastorn, »gärna vill jag göra, vad jag kan, för att meddelandet skall göras henne så varsamt som möjligt.»
De båda gamla syntes därmed fullt tillfredsställda och tryckte hjärtligt den hand, pastor Lind sträckte dem till avsked, då i det samma snälltåget rusade in på stationen och därmed avbröt samtalet.
Just som pastorn stigit på vagnens fotsteg, kom torpar Svenberg springande fram till honom.
»En sak till, pastorn, glöm ej säga gumman, att Lars dog i tron, och att han väntar henne hos Gud.»
Pastorn nickade tillfredsställd.
På sin bekväma och skinande vita bädd å en av lasarettets allmänna salar låg Kerstin Malm, åttioårig och mätt av dagar. Med den vänliga sjuksystern, som nyss ordnat om för henne i bädden och nu höll på att stoppa täcket ned kring hennes fötter och armar, språkade hon flitigt.
»Ja, se inte klagar jag, de ska ho' veta. Men nog längtar ja' häna ändå. Man ä' ju inte hemma, om en ock har de' allri' så bra. Se det var så, att, då ja' dro' i väg, sa' Lars, son min, förstår ho', att ja' skulle få tebringa mina återstående da'r hos han.» 'I har slite å släpa alldeles för möcke för er själv, I mor, se'n far do', sa han.»
»Gud välsigne er son Lars», sade systern. »Det är synnerligen roligt att höra om barn, som inte förgäta sina gamla föräldrar. Det är nu annars så vanligt, att de göra så.»
»Ja, men se Lars har aldrig vari' lik andra barn. Han va' obegripligt snäll, menast han va' gosse, och nu är han över femti.»
»Ja, ni får det säkert mycket bra hos Lars.»
»Jag tror vesst de'. Han är nu mitt enda stö'.»
»Se så där, nu tror jag vi ligga skönt», sade sjuksystern, i det hon med lätt hand strök ner ett hörn av kudden. »Nu kan vi gott ta' oss en liten tupplur på alltsammans. Adjö så länge!»
Därpå lämnade sjuksystern sängen, och den gamla sjuka drog en suck och försökte verkligen somna. Ute i korridoren mötte syster pastor Edgard Lind. Denne sade sig behöva tala med Kerstin Malm.
»Det går väl för sig», svarade den vänliga sköterskan, »jag kommer just nu från hennes säng. Skulle tro, att hon icke hunnit somna. Eljes ville hon visst försöka sig på någonting i den vägen.»
»Då kanske jag helst icke borde störa henne just nu. Huru är det med den gamla?»
»Åh det hjälper sig nog. Hon trivs, förstås, inte så bra med förhållandena här, och sedan hon fått löfte av sin son Lars, den ende hon har kvar i livet för resten, att hon härefter får flytta hem till honom, så bara hon längtar efter att få komma i väg.»
»Ja, det är just om denne hennes son Lars, jag fått i uppdrag att bringa henne ett mycket smärtsamt meddelande. Han har i dag på morgonen helt plötsligt avlidit.»
»Men vad säger pastorn? Detta kan aldrig vara möjligt.»
»Jo, tyvärr är det så.»
»Arma, gamla Kerstin! Må Herren styrka henne! Det skall villa till, om hon överlever detta sorgebud. Låt oss gå och se, om hon somnat.»
Syster och pastor Lind följdes åt in i salen och smögo tysta och på tå bort till Kerstin Malms säng. De stannade dock på ett par armlängders avstånd, då de upptäckte, att den gamla låg med slutna ögon och tycktes njuta en behövlig vila. Ej utan att känna sig vek om hjärtat, betraktade pastorn det åttioåriga huvudet, över vilket så många tidens stormar dragit fram. Och nu hade även det sista stödet fallit.
»Åt henne har intet sparats», viskade systern, »är det inte hårt, pastorn, är det inte tragiskt?»
»Jo, väl så, från mänsklig synpunkt sett, men nu må det bli vår sak att rikta den gamlas blick till Gud och visa henne, att hon i honom har mera än nog för allt, vad hon här förlorat.»
Om störd av viskningarna eller huru - men nu slog gumman upp sina ögon.
»Åh, trösta mej då, ja' töckte del va' Lars», sade hon, då hon fått syn på pastorn. »Åh, kära, jag tror jag somnade.»
»Det måtte allt vara det lilla det», svarade syster, »det är knappt fem minuter, sedan jag var hos er. Men nu har i alla fall gamla mor fått främmande. Pastorn här kommer med hälsningar.»
»Åh, gör han de'?»
Den gamla sträckte sin vissna hand mot Edgard Lind, som tog den emot i en varm omslutning.
»De' ä' från Lars, förstår ja'. Han väntar mej?»
»Ja, min vän, Lars väntar er, han väntar sin moder.»
»Åh, han gör de'! Ja, se Lars har alltid varet så go' mot mej, å så va' han mot far, menast han levde. »
»Ja, så har också Gud, vår käre himmelske fader, visat honom sin stora barmhärtighet. Jag har kommit för att meddela er, kära gamla vän, att Gud tagit er son Lars hem till sig.»
Icke utan ansträngning förmådde Edgard Lind bevara sitt blida lugn, medan han framförde sitt ärende.
»Va' sa'n? Inte ä' fäll Lars dö'?»
»Jo, min vän Lars, er son, är död. Han dog i dag på morgonen. Han väntar nu sin gamla moder hemma hos Gud.»
Som den redan för länge sedan falnade rosen faller för lien, så föll det nyss av spännt intresse lyftade, åldrade huvudet mot kudden. Den skumma blicken fick en sällsam glans, och det ryckte obarmhärtigt i den insjunkna hakan.
»Lars», kved den gamla, »Lars var mitt sista hopp, mitt enda stöd.»
»Ja, väl efter mänskligt sätt att se», sade pastorn, lutad över den gamla kvinnan. »Men sedan nu det sista stödet på jorden fallit, då står likväl Guds löften kvar. Från dessa strålar er hoppet till mötes. Kanske skall ni här från denna sjukbädd hämtas hädan. Befall därför just nu er själ i den eviges händer.»
»Det vell jag göra i Herrens namn», viskade Kerstin, och slöt till sina ögon.
Det där var nog så mycket hon tålde, viskade sköterskan och vidrörde lätt pastorns arm.
Denne förstod.
»Ja, och jag tror vi helst böra lämna henne i fred nu», sade han och räckte sköterskan handen.
Det gick fort med Kerstin Malm härefter. Krafterna avtogo märkbart, och hon yttrade sedan föga.
Med sin lott var hon nu mera nöjd, och för allt omkring var hon synbart likgiltig.
Endast när sjuksystern viskade något om en
möjligen snart förestående hädanfärd,
skönjdes en glimt av sol i det fårade anletet. Det var en
hoppets glimt. En reflex från återlösarens panna,
hans, som dog för oss.
