Det drog en storm över och omkring fjällen, en storm med köld och snö, som fjällbygdens eget folk ej precis är ovant vid, men som låter främlingen känna, att han kommit upp i »kung Bores» regioner.
Nedanför Mullfjället, där täcka små villor rests här och där till så väl sommar- som vinterturisters vård och trevnad, rasade stormbyarna som lössläppta furier och läto de nedvräkande snömassorna torna sig mot höjden. Stormen trotsade alla försök till vägarnas och stigarnas öppenhållande, och hela det här avsedda området mellan Mullfjället och Renfjället skulle ha tett sig som en enda otillgänglig vildmark, om ej villorna och Åre nya vackra kyrka höjt sig ur de trotsiga drivorna. För övrigt stod där i dalgångens mitt hela långa raden av telegrafstolpar med trådarnas nät mellan sig och vittnade, där de som ett led av soldater bevakade den nu i snömassor begravda järnvägen, om, att ännu behåller i stort sett snillet segern över naturkrafterna och sätter obygdens folk i kontakt med civilisationens huvudcentra.
Turister funnos häruppe även nu. Några främlingar även, vilka, om de också betraktades som turister, visste med sig själva att djupare liggande orsaker än turistintresset drivit dem till fjälls. Brustna illusioner, misslyckade initiativ, övermänsklig tillvaroskamp med ty åtföljande knäckta nervsystem voro deras hemligheter.
I alla händelser höll man sig en sådan dag som denna på sina rum och fördrev tiden med varjehanda små sällskapsspel, romanläsning, brev- och vykortsskrivning m. m. Endast ett äventyrslystet litet fåtal hade vågat sig på den milslånga vägen till Tännforsen, vilket naturens hänförande skådespel man ville se även i köld och snöyra.
Annars sågs endast en enda mänsklig varelse där, varest vägen under metershöga drivor löpte nedanför Mullfjället mot Åre nya kyrka. Mannen var läroverkslärare från en stad i södra Sverige. Hans namn var Rolf. Rolf hade från barndomen varit hans förnamn, Rolf Erikson. Men namnet hade även under ungdoms- och studieåren kommit till så flitig användning inom umgängeskretsarna, att han sökte och vann rätt till dess användning som tillnamn. Petrus Rolf var sålunda hans namn. Sakta och icke utan känslor av behag trängde han sig fram genom de växande drivorna, titt och ofta vändande sig om för att själv se, huru pass han avancerat. Då och då sågs han anstränga sig för att med några ordentliga språng »ta» en ansenlig driva, varpå han stannade och pustade ut. Ansträngningen hade satt hans blod i raskare omlopp, och hans kinder, eljest för det mesta bleka, glödde för snöstormens piskande däremot.
Känslobehaget av brottningen mot stormbyarna var dock tillfälligt nog. Innerst i själen gick smärtans plog fram och skar djupa fåror. Hans tillvaros kamp hade de senaste åren utvecklat sig till en brottning även den, en brottning mot oblida öden. Omkring honom hade en talrik familj växt upp, och därmed hade kraven blivit större än vad en läroverksadjunkts lön förmår möta. Trots det sparsamhetens grundsatser både av honom och hans trogna maka in i det minsta tillämpades, växte bekymrens mångfald. Adjunkten Rolf ville tillgripa extra åtgärder och försökte sig på små spekulationer i gårdar och annat. Det var dock snart uppenbart, att detta område låg främmande för hans begåvning, och mannen befann sig en dag invecklad i transaktioner, vilkas utredande gick utöver hans förmåga. Ännu en tid kämpade han som för livet, sitt eget och familjens - kämpade planlöst, kämpade ännu, sedan hans kraft var bruten. Men så en dag stupade han för övermäktiga omständigheter.
Petrus Rolf var överansträngd. »Ni måste bort», dikterade läkaren, »helst långt bort, bort från affärerna och från bekymren. Och därvid blev det. Familj och vänkrets understödde doktorns bestämmelse, och så for herr Rolf till Jämtland. Och därmed var han borta från mycket, men ej från de på själsdjupet gnagande bekymren. Lättast vann dock hans inre ro, då han gick ut på fjällvandring.
På sådan var dock ej att tänka i dag, men han hade likväl gått ut. Inne blev han lättare smärtans rov.
Väderleksförhållandena i fjällregionerna kunna vara sällsamma nog. En vinande snöstorm i strålande solsken är ej alldeles så omöjligt som det låter. Medan molnen svepa kring fjällens hjässor, och slitna skyar draga om dess bälten, kan det blåna vid zenit; och det händer, att solen, medan snöstormen rasar vid fjällets fot, kröner dess hjässa med sitt underfulla ljus. Sceneriet blir i sådant fall det mest hänförande.
Och sådant tedde sig i dag åtminstone stundtals Mullfjället.
Petrus Rolf såg dit upp mot fjällets topp och sade sig själv, att det var med det mest storslagna han någonsin sett. Men hans eget vemod växte blott vid synen. Det i världen sköna var ej mera för honom. Hans själs marter förhindrade varje hängivande däråt.
Herr Rolf hade stannat i drivan. Så hade hans själs vånda på nytt fått överhanden. Han såg mot fjällets krön, men det var ej turistens blick; det var den olyckliges, den levnadströttes. Det låg ett svårtytt uttryck över anletsdragen. Blicken blev dystert fjärrskådande. Det kom honom i minnet vad historien förtäljt Om, huru personer funnit ett tragiskt levadsslut i fjällen. Vilsekomna, hade de till sist funnit sig på spårlös vandring, överraskats av sin egen trötthet och av mörkret, så hade de segnat ned, somnat och frusit till döds; eller hade de, kanske vid försök i det längsta att undgå faran, stött på ett bråddjup och fallit. Det gick runt för hans huvud och hans inre snördes samman. Tänk om...
Han lyfte ännu en gång blicken dit upp. Det var som från fjällets krön en röst trängt till hans sönderslitna inre: »Bana dig en väg hit upp! Säg farväl åt livet, åt kampen! Förirra dig häruppe i våra sagoomskimrade regioner, förirra dig och överlämna dig sedan åt döden, befriaren. En art av självmord kanske, det kan ej nekas, men få om ens någon skulle så tolka det. Ditt slut skall få en sagolik glans omkring sig, och ditt minne skall omfattas med den varmaste sympati.»
Ja, så talte fjällets röst, och Petrus Rolf försjönk i drömmar. Han såg efter tecken till en stig, men såg blott en lutande »vägvisare» lyfta sig ur drivan, en stång, vid vars övre ända en brädlapp fästats, och varpå lästes: »Upp till Mullfjället». Som av osynliga händer fattad, drevs den trötte vandraren fram och upp i den utpekade riktningen. Fort gick stigningen ej, men hela hans kropp arbetade och stundom till midjan stod drivan.
Täta granar täckte här till en början stigningen och beredde även något skydd mot stormen. Rolf stannade plötsligt. Röster nådde hans öra. Muntra glada röster med klingande skratt, såsom då ungdomen tumlar om i drivans bädd. Han spanar upp mot höjden och ser helt nära sig förresten, där trädens bälte om fjället slöt och utsikten var lämnad fri mot Renfjället, och varifrån även Hummeln som en imponerande förpost till Åreskutans majestät kunde ses - där ser han en av de på turistfärd stadda ungdomarna, en flicka, rödkindad, med strålande ögon och med en hållning så spänstig, att hon kunnat tagas som en personifiering av hälsa och kraft. Hon hade kommit före de andra upp på det utsprång, dit den lilla skaran ämnat sig.
Petrus Rolf stannade och blygdes som en ertappad brottsling. Som en sådan kände han sig ock. Vilka tankar hade han nyss gett rum i sin hjärna? Vad hade han ämnat göra? Hade hans livs Gud sänt denna lilla ungdomsskara i hans väg för att mota honom?
Där uppe stod flickan, en nordisk skönhet i virvlar av snö, men trotsande stormen och hälsande solen, som skyarna endast till hälften beslöjat.
»Vet ni», sade flickan, »vad jag tänker på, då jag ser ut över denna tavla?»
»Nej, men säg det», ropade de övriga, som nu en efter annan äntrade upp på bergets utsprång.
»Ja, eljes kan jag sjunga det ock», sade flickan och började med äkta nordisk klang i rösten sjunga:
»O, store Gud, när jag den värld beskådar,som du har skapat med ditt allmaktsord,
hur där din vishet leder livets trådar,
och alla väsen mättas vid ditt bord;
då brister själen ut i lovsångsljud:
»O store Gud! O store Gud!»
Hela skaran stod nu på utsprånget, en var stödd vid sin stav, och alla hänförda vid anblicken av ett landskap, vars majestät ovädret endast förhöjde.
Då flickan återupptog kören, instämde alla, och till ackompanjemang av stormens dån i granarnas kronor där nedanför ljöd sången:
»Då brister själen ut i lovsångsljud:O store Gud! O store Gud!»
O store Gud! De orden väckte Petrus Rolf ur hans farliga drömmar. Han sänkte djupt sitt huvud och vände sig halft omedvetet om. »O store Gud», ropade det ur hans ödelagda inre, och hans läppar uttalade ofrivilligt orden. Hopp och fruktan möttes däri. Ej ett steg mera mot fjällets topp tog han. Med känslor lika dens, som plötsligt räddats ur en överhängande fara, beträdde han vandringen ned till pensionatet. Nu längtade han efter stillheten på sitt rum och påskyndade sina steg. Vadandet genom drivorna krävde hela kroppens ansträngning, och med svetten i pärlor på pannan, nådde han pensionatet.
Den vänliga värdinnan mottog honom med en lyckönskan till att ha så modigt trotsat storm och drivor. Hon visste ej, att hon kunnat lyckönska honom till att ha undgått ett sorgligt öde.
»Ja, nu beror det på, vad herr Rolf kommer att säga», fortfor värdinnan. »Jag har nämligen en djärv framställning att göra och måste bedja om ursäkt. Hit har anlänt en resande och begär att få stanna över natten. Det finnes nu inte ett rum ledigt, men jag har bett honom sitta ned i sällskapsrummet i avvaktan på herr Rolfs hemkomst. Jag tänkte nämligen endast fråga: Herr Rolf skulle väl inte av ren hjälpsamhet vilja dela sitt rum med honom?»
»Det är ju icke alldeles omöjligt. Det beror dock mycket på, vem han är.»
» Han heter - ja, låt mig se, huru var det?»
Värdinnan öppnade den på bordet bredvid liggande resandeboken, där främlingen, i fast förhoppning om att få stanna, redan skrivit sitt namn.
»Se här», sade värdinnan, »Edgard Lind, pastor.»
»Åhå», utropade herr Rolf och kastade en blick i boken för att förvissa sig om, att det verkligen stod så , »det kan ej bättre passa, det är en bekant till mig. Var är han?»
»Uppe i sällskapsrummet. Var så god, herr Rolf! En trappa!»
Petrus Rolf tog hela trappan i ett par tre språng och öppnade utan vidare dörren till det s. k. sällskapsrummet. Främlingen därinne reste sig och gjorde stora ögon.
»Nej, men se! Bedraga mig mina ögon eller vad ser jag? Det är ju du, Rolf! Vad har fört dig hit opp?»
»Det samma jag frågar. Men för resten, för dig är man ju aldrig säker. Och nu tänker du tränga dig in hos mig?»
»Ja, kära du, ursäkta...»
»Stopp där, gamle vän! Ingen ursäkt! Du skall ej kunna tro, huru glad jag är att få dela rum med dig för natten. En språkstund med dig i kväll är just, vad jag har ett trängande behov av. Vem vet om ej Gud för min skull sänt dig hit.»
»Om så är, så vet du, att jag står helt till min Herres och mästares tjänst.»
»Gott, kom då och gör dig hemmastadd på mitt rum. Sedan är det tid att spisa middag.»
*
Ute har stormen tilltagit, och mörker ligger nu över dal och fjäll! På sina rum fördriva turisterna kvällen med lekar och upptåg. Hos herr Rolf endast och hans gäst härskar allvaret. Ej det tunga dystra likväl, utan det av hoppet genomträngda. Där de båda vännerna sitta vid var sin sida om ett litet bord, ligger bibeln emellan dem. Petrus Rolf har förtäljt sin olycka och ej heller fördolt dagens äventyr på väg upp till Mullfjället.
»Det är slut med mig», så slöt han sin berättelse, »min död skulle möjligen gagna någon, men mitt liv ingen. Gud hjälpe mig!»
»Ja, Gud hjälpe dig, min broder, och det är just vad han gör. Är det slut med dig, är det därför icke ute med hans kärlek. Han har ock lovat här i detta sitt ord, att när det är slut på allt både smått och stort, då vill han förbarma sig över sina elända.»
Med värkande tinning, stödd mot den öppna handen, satt utan att svara Petrus Rolf. Hans blickar sökte dock med förkärlek det uppslagna och understrukna stället i bibeln, Es. 42: 3: »Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa, och en tynande veke skall han icke utsläcka».
»'Ett brutet rör och en tynande veke'. Ja det är just vad jag är. Det är så tillämpligt på mig.»
»Ja, men är det ena tillämpligt, så är också det andra», vidhöll Edgard Lind. »Men det är vid korsets fot det hela vinner sin tillämpning. Må vi därför taga var tillflykt dit, där strålar hoppet oss till mötes.»
»Ja, låtom oss fly till korset, det är allt vad jag förmår», svarade herr Rolf.
Det var storm därutanför, men inne i Petrus Rolfs rum å pensionatet härskade frid; och den friden trängde, ju längre bönekampen på knä fortskred, in i hans hjärta även.
När de rest sig igen från sin knäböjda
ställning, var det och förblev Petrus Rolfs erfarenhet, att
vid Jesu hjärta där är lugnt, trots stormarna i
världen.
