En ödsligare anblick, än den Björnlide gästgivaregård med omgivning erbjöd, kan knappast tänkas. Nog låg stället i den del av det »mörkaste Småland», där marken är som allra mest stenbunden; och naturen hade ej åt trakten förlänat det yppersta av sin fägring. Men det var ej detta i och för sig, som fängslade den resandes uppmärksamhet och gjorde de nedslående intrycken. Det finnes något, som heter kärlek till naturen, även där denna är hård och karg; och ur denna kärlek går ordningssinnet fram och odlingsfliten. Och för dessa kulturens faktorer har mången öken förvandlats till en blomstrande trädgård och torr mark till källsprång. Det var den fullständiga bortovaron av denna naturkärlek med dess rödjande, ordnande och odlande kraft, som framgick vid en överblick av denna gästgivaregård med dess omgivningar och som gjorde anblicken av stället så ängsligt ödslig. I närmare fyrtio år hade Björnlide innehafts av samma ägare. Det dit förlagda gästgiveriet med tillhörande krogrörelse hade ansetts mycket lönande, och ägaren vid här ifråga varande tid hade för alla sina åtgöranden huvudsakligen ägt endast en synpunkt - penningförvärvets. Och det blev platsens förfall, naturens däromkring och moralens därinne i sällskaps- och familjeliv; och själva mangårdsbyggnaden med sina lutningar, sina skamfilade väggputsningar och sina spräckta fönsterrutor liknade det lastens näste, som det i grund och botten var.
Det arbete, som utföres från penningförvärvets synpunkt enbart, blir oftast ödeläggande för både ande och natur; och Björnlide var så ödelagt som det kunde bli på allt skönt och ädelt. Men så frodades ogräset så mycket ymnigare, växtrikets därutanför och sedeslöshetens därinne. Björnlide var ökänt i trakten. Rusdrycker flödade i strömmar, och blod flöt stundom även, då vett gått ut av hjärnor, som vinet omtöcknat.
Det var mot aftonen en augustidag för årtionden sedan. Tvenne unga män sågos med trötta steg styra landsvägen fram i riktning mot Björnlide. De hade just fått sikte på gästgivaregården, då den ene av dem tog ett hopp över landsvägsdiket och kastade både sig själv och väskan, som han bar i handen handlöst till marken, som här råkade erbjuda en för terrängen ovanligt bekväm gräsmatta.
»Det är så mycket du vet, broder Larm», yttrade han, när han lagt sig till rätta i gräset, »att därborta ska vi övernatta, vare sig vi få eller inte. Nu orkar jag inte en fjärdingsväg till, om man så ville ge mig en miljon. Tre och en halv mil och det i sådan värme, det bör räcka till för dagen, det anser jag.»
»Det kan också jag anse», svarade kamraten. »Men vidare inbjudande förefaller mig icke den där gården. Men hör, broder Vilhelmson, var det månne riktigt klokt av oss, då vi gjorde den där föresatsen att aldrig mottaga en gästvänlighet, förrän vi talt om att vi äro frikyrkopredikanter. Vi ha nu på grund av denna praxis avvisats från tre ställen. Bli vi nu avvisade även här, så torde vi böra bereda oss på att ligga i skogen i natt.»
»Nå ja, låt gå för det då! Jag är icke hågad för att vi frångå denna vår föresats. Det har dock varit rätt intressant att lära känna människorna på den bogen. Vi förstå nu såsom icke förut innebörden av det där epitetet 'mörkaste Småland'».
»Det medgives. Och från missionssynpunkt anser ock jag, att vi bliva vid vår föresats; och stå vi blott ut, så - gärna för mig. Och för resten, det var då för komiskt med gästgivaren i Sjöminne i middags.»
»Ja visst - slå dig ner du med, gosse, medan du skrattar - det var då för komiskt, säger jag med. Vi hade just satt oss till bords, vi tre. 'Herrarna ä' väl handelsresande kan jag tro?' sa' han. 'Nej vi äro predikanter och ute för att tala Guds ord', svarte du. Vilken uppsyn han fick! Man borde kanske ha gråtit, men, sanningen att säga, jag hade svårt att hålla mig för skratt. Och så reste han sig och gick, och vi sågo inte röken efter honom.»
»Nej, vi gjorde inte det. Stackars karl! Men, i alla fall, vi mådde inte illa, där vi lämnades ensamma vid det präktiga bordet. Men vad tror du den hjältemodiga mannen tänkte och sade, när han sedermera kom upp och fick se, att vi flyttat hans brännvinskaraff ned under bordet?»
»Vet inte, men han kunde ju vara glad, för det vi inte kastade ut den genom fönstret. Jag kunde haft god lust!»
» Nå, det undrar jag inte på; men det hade varit en överilning, och sådana få vi akta oss för. I alla fall, historien har, som vi sade nyss, sin komiska sida, men den har ock sin sorgliga. Tänk vilka fördomar, som ännu täcka sinnena mångenstädes i vårt land! Och i denna landsända synes mörkret vara konstant.»
»Säg inte det, Vilhelmson! Det var ej bättre i Dalarne och i vissa delar av Norrland för några årtionden tillbaka. Det finnes hopp även för 'mörkaste Småland'. Men nog kräves arbete och bön, bön och arbete.»
»Ja, det är uppenbart - men hör! Huru länge ska' vi ligga här?»
Vilhelmson, som tycktes lida mindre av den ansenliga dagsmarschen än kamraten, reste sig tämligen ledigt upp. Larm däremot, praktiserade sig endast med ansträngning och under ideliga stånkanden upp sina ben. Hans försök att med väskan i hand hoppa över landsvägsdiket tillbaka upp på landsvägen gick rent på tok, och han hamnade i diket. Kamraten halade upp honom, och båda skrattade av hjärtans lust.
De fortsatte sin vandring ned mot den i sluttningen belägna gästgivaregården. Solen hade nyss förut dolt sig bakom ett moln; och en bred skugga lade sig över grannskapet, varigenom anblicken blev ännu dystrare än förut.
»Vi måste veta, vad det här är för ett ställe», föreslog Vilhelmson. »Fram med 'generalstaben' ett tag!»
Larm drog nu fram generalstabens karta ur sina gömmor, och båda lade rent av bokstavligt sina kloka huvuden ihop, medan de med utgångspunkt från någon plats, som, de redan passerat, började treva sig fram på kartan mot det område, där de nu befunno sig.
»Se här ha vi det, utropade Larm. Det är Björnlide gästgivaregård. Just vad jag förmodade!»
»Aj, aj, det stället hörde jag om i Kalmar. Det har inte något vidare gott rykte om sig. Ett riktigt syndanäste lär det vara.
»Ja, och det må vi ju erkänna, att det också ser ut att vara.»
Båda lyfte nu upp sina ögon från kartan och betraktade rucklen där nere i sluttningen.
»Vet du vad, broder Larm», yttrade Vilhelmson. »Det är något, som jag gång på gång tyckt mig, finna under våra vidlyftiga vandringar genom i andligt hänseende mörka trakter av vårt land, fastän jag hittills icke kunnat förmå mig att uttala det, men varpå jag nu ånyo får bekräftelse. Och nu måste jag säga det.»
»Och det är?»
»Jo, att på platser, där synd och last florera som mest ohejdat, där sätter detta förhållande sin prägel på själva naturen däromkring. Det hela ger en så tröstlös anblick.»
»Ja, det har du väl vetat förut. Huru är det det står i sången? 'Ty här på denna jorden är synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt'. Paulus säger ju också, att hela skapelsen med oss suckar och våndas och längtar till frihet undan förgängelsens träldom. Och all träldom är för syndens skull.»
»Ja visst. Du har rätt. Detta har jag icke tänkt på förr. Evangelium är icke blott en Guds kraft till frälsning, den är en naturförädlande kraft även.»
»Ja, om vi så vilja, en för civilisationen vägrödjande kraft», betonade Vilhelmson och tillade: »Allt vad vi se och beundra av det ädlas och skönas framsteg i tiden kunna vi gott beteckna som ett evangelii segertåg.»
»Ack», suckade kamraten, »måtte då all världen läggas öppen för evangelii frihet!»
De båda främlingarna hade under samtalets gång kommit allt närmare den gamla gästgivargården och stodo nu framför den nästan mossbevuxna grinden. Från denna och ned till byggnaden ledde ett par hjulspår, eljest fanns ej tecken till underhållen väg eller stig. Varjehanda arbetsredskap lågo kringströdda på den vidsträckta gårdsplanen, och på den rankiga trappan till själva mangårdsbyggnaden stod en klädkorg, fylld med tomflaskor av olika storlekar. Dörren syntes tillbommad och ej en människa kunde ännu upptäckas. Predikanterna drogo sig igenom grinden och började slå lovar kring både mangårds- och uthusbyggnader, till dess de i en halvvuxen drängpojke träffade på det första tecknet till levande liv. Men icke heller det livet måtte ha varit så värst sprudlande, ty slyngeln gjorde ej ens min av att nöjaktigt besvara främlingarnas hälsning, där han stod och slöade vid grepen och hade ansiktet till hälften dolt under slokhatten.
»Huru är det, min vän, finnes någon av värdfolket hemma?» sporde Vilhelmson.
»Jag tänker gästgivarmoran är väl inne», svarte pojken, »eljest är det ingen.»
»Nå, men gästgivaren själv då?»
»Han är i Kristiansta, han sitter inne.»
»Sitter inne. Vad menar ni? Är han på häkte?»
»Ja, visst.»
»Och för vad då?»
»Ja, jag kan inte så noga veta.»
Nej, det kunde han ju inte, det insåg nu de båda herrarna och förstodo tillika, att det knappast var lämpligt, att de utfrågade pojken något vidare om den saken.
»Nå, gästgivarfrun är i alla händelser hemma?»
»Ja, ho' kom då hem i går, så vitt jag vet.»
»'Kom hem', har hon varit borta hon med!»
»Ja, visst. Hon har varit i Enköping hos Vesterlund för bröstet.»
»Såå. Vad heter gästgivaren?»
»Han heter Olsson.»
»Gott, tror ni det finnes någon utsikt för oss att få husrum här över natten?»
»Nog tänker jag de'», svarte pojken, som nu började röra på grepen, liksom om han med detta velat visa sin obenägenhet för fortsatt resonemang.
»Ja, då få vi tacka så mycket för upplysningarna.»
»Jo, tack.»
De båda vandrarna drogo nu hän mot mangårdsbyggningen. De hade dock genom samtalet med drängen fått åtskilligt att reflektera över; och vad de hört ökade den beklämning, de redan kände efter blotta anblicken av stället. Gästgivaren på fängelse och gästgivarfrun bröstsjuk och nyss hemkommen från doktor Vesterlund, medförande kanske en dödsdom över sig. Den sistnämndas öde lät dem känna något av förvissning om, att Gud styrt deras steg hit och att de möjligen här skulle kunna uträtta något till hugsvalelse för en hungrande själ.
Dörren vid stora ingången var ej värre tillbommad än den genast gick upp för en stöt med handen. Förstugan var rymlig, såsom ofta är fallet i gamla gästgivargårdar, men ganska mörk och utan tecken till den hemkänsla, som eljest kan möta i själva förstugan.
De knackade på, vad de antogo vara köksdörren. Det dröjde en god stund, innan något tecken till svar lät sig förnimma. Dock öppnades till sist dörren, likväl ej den, på vilken de knackat, utan tamburdörren. Den gamla husmodern hade nämligen, sedan hon redan från sitt fönster i köket sett de anlända herrarna, beslutit möta dem den bättre vägen. Gästgivarfrun visade sig vara en kvinna med långt mera sympatiska drag än de väntat. Hon var liten till växten och något framåtlutad. Huvudet var nobelt format och hjässan vitnad. Hon var en kvinna på inemot 60 år.
»Vi bedja om ursäkt», yttrade Vilhelmson, vilken, såsom varande den äldre av bröderna, oftast tog till orda i slika fall. »Vi be om ursäkt, att vi störa. Vi behöva emellertid husrum för natten och undra nu, om vi kunna få det här?»
»Var så god och stig in», bjöd den gamla med låg men vänlig röst och utan att egentligen svara på deras fråga.
»Var så god», upprepade hon, sedan de väl kommit in i tamburen och där likasom tvekade om fortsättningen.
Salen, vari de nu stodo, visade sig innehålla mera av intresse än de gissat på. Möblerna voro, om ock synbarligen tärda av tidens tand, av antik beskaffenhet och ännu värdefulla. Konstalster av betydenhet saknades icke heller alldeles; och särskilt fängslade en jättemålning, föreställande konung Karl Johan till häst främlingarnas uppmärksamhet. Allt husets inre var emellertid sådant gästgivaren Olsson mottagit det från förre ägaren; och att det stått bi, så pass det gjort, berodde på dess egen gedigenhet mera än på den nuvarande ägarens omsorg därom. Med sin nuvarande maka hade Olsson varit gift endast något tiotal år. Hans första hustru hade varit död sedan ett tjugutal år tillbaka. För henne, som nu var gårdens värdinna, hade det tioåriga äktenskapet egentligen varit ett oavbrutet martyrium. Själv var hon från Bohuslän och uppfostrad efter starkt schartauanska principer. Schartauan var hon ock själv bliven och nitälskade på schartauanens sätt mot gudlösheten i tiden. Men mot gudlösheten på Björnlide hade hon likväl litet eller intet förmått, och på makens trohet fann hon sig snart besviken. Snart nog hade ett svårartat bröstlidande tillstött och förlamade hennes kraft. Så länge hon kunde, ville hon dock göra sitt bästa för att hålla åtminstone husets inre vid den trevnad som var möjlig; och det var detta, som de båda resenärerna icke undgingo att se, då de väl kommit in i salen och som i väsentlig grad fördelade det intryck av vantrevnad, som de tidigare fått.
»Var så god och sitt ner! Herrarna torde behöva vila», yttrade den gamla kvinnan fortfarande med okonstlad vänlighet och dock utan att ge besked om det, varom de begärt besked.
De funno ej heller själva någon anledning att yrka på besked vidare utan nöjde sig med att bida sin tid. Den vänlighet varmed de mottagits lät dem för övrigt hoppas det bästa med avseende på nattlogis.
»Herrarna äro ute i affärer, tänker jag?»
Frågan var den samma, varmed de under varierande former så gott som allestädes mottogos. De började finna det karakteristiskt för denna landsända, att det tycktes omöjligt tänka sig personer ute på färd för någonting annat än affärer. De båda unga männen växlade för en sekund blickar. Skulle det nu komma att gälla igen? Borde de inte nu kunna svänga sig ifrån pliktskyldigheten att ge klart besked för att inte än en gång riskera att avvisas. Ömheten i fotknölarne tycktes nästan yrka på ett sådant försök. Men nej. Ej stort mer än ett ögonblick rådde tvekan.
»Nej», svarade Vilhelmson, »vi äro icke några affärsmän. Vi äro predikanter, och vi äro ute på vandring för att lära känna vårt folk och vårt land och för att om möjligt genom Guds nåd vara till någon nytta med fridens evangelium.»
Vilhelmson hade denna gång svarat mera omständigt än han annars brukade. Men han hade gjort det under en känsla av, att de i denna tydligen mycket prövade kvinna hade en varelse, som kanske skulle befinnas tacksam för ett ord om Kristus.
Att meddelandet verkligen var för kvinnan en överraskning, kunde denna icke alldeles dölja. Aldrig någonsin förr hade, så vitt hon visste, några predikanter uppenbarat sig vid gästgivargården. Och hade detta varit för ett par månader sedan, är det icke otroligt, att de båda herrarna blivit vänligt men bestämt rådda att draga sina färde. Hon hade i så fall kommit att yrka på detta, icke av ogästvänlighet men av schartauansk övertygelse, enligt vilken kringresande predikanter måste vara farliga människor. Men nu hade hon varit i Enköping fyra à fem veckor; och ingenting hade kunnat hindra, att hon därunder, även som vid ett par under tiden företagna resor in till huvudstaden, kommit i beröring med evangeliska kristna. Ja, i Enköping hade hon till och med fått göra bekantskap med Frälsningsarmén. Om nu allt detta också icke hävt hennes schartauanska åskådning, så hade hon likväl befunnits benägen för vänskap för dessa människor; och kanske var det i mycket hennes sjukdom som därtill bidragit.
Nog av, om de båda resandes upplysning om sig själva, kom som en överraskning, så var det intet som förrådde, att det var en oangenäm sådan. Snarare tvärtom. Stilla och vänligt som förut svarade fru Olsson:
»Jaså, är det så! Det är då ett högst ovanligt besök på dessa trakter. Jag vet inte till att några predikanter övernattat här. Men välkomna i alla fall. Jag har varit i Enköping nyss och har där lärt känna flera frikyrkliga predikanter.»
»Vi hörde just av drängen härutanför, att frun varit i Enköping», inföll nu Larm något litet obetänksamt.
Kvinnan slog ner ögonen. Det var tydligt, att hon förutsatte, att de från samma man också hört om den verkliga orsaken till makens bortovaro; och därom hade hon av lätt förklarliga skäl helst velat, att de ingenting vetat.
Främlingarne, som genast märkte hennes förlägenhet, ville så fort som möjligt få bort den, och herr Vilhelmson fortsatte:
»Huru är det då med hälsan, fru Olsson.»
»Ja, Gud hjälpe mig arma, det är dåligt.»
»Och vad var doktor Vesterlunds mening?»
»Jo, att ingen omedelbar fara för livet föreligger, men att jag i varje fall icke kan leva många år till. Men ursäkta mig, herrarna torde vara både hungriga och trötta.»
»Åh, ja, vi kunna icke neka till det, vi skulle dock vilja göra så litet besvär som möjligt.»
»Åh, alltid kunna vi ju få till stånd litet att äta. Jag råkar ju för tillfället vara ensam, mina tjänarinnor äro ute på ängen; men herrarna få ju hålla till godo med vad det kan bli. Till att börja med kunna vi ju se på ett rum. Var så god, det här kanske skulle kunna vara lämpligt.»
Den välvilliga värdinnan gick och öppnade dörren till det ena av de till salen stötande rummen, en ordinär kammare med en rundligt tilltagen säng i gammaldags stil och diverse annat möblemang, just jämt så mycket som behövdes.
»Det luktar tobaksrök efter de herrar, som senast bott här. Men vi slå upp ett fönster, så blir det snart bättre.»
I en handvändning hade kvinnan slagit upp fönstret, och en frisk behaglig vind med doft från barrskogen ej långt därifrån fläktade in i rummet.
»Vi få vara mycket tacksamma, om vi få stanna här», förklarade Vilhelmson.
»Jo, för all del, var så god. Det går ju an inrätta sig här nu så länge. Jag skall gå och se till, att vi få något till kvälls.»
Därmed lämnade den gamla de unga männen åt sig själva.
»Ser du», sade Vilhelmson, »har det varit litet motigt under dagens lopp, så slutar det hela dock rätt uppbyggligt. Måtte nu Herren giva oss nåd att vara till någon välsignelse här!»
»Ja, jag önskar detta av hela min själ. Det förefaller mig som om denna vänliga kvinna icke hade endast sötebrödsdagar som värdinna på denna gästgivargård,» anmärkte Larm.
Männen passade nu tillfället att friska upp sig med en grundlig tvättning av händer och ansikte, vilket var väl behövligt efter den långa marschen, som stundom gått genom moln av landsvägsdamm.
*
Det är ett par timmar senare. Herrarna ha under en förträfflig aptit intagit sin måltid, därvid de med den mest okonstlade vänlighet betjänats av sin värdinna. Efter måltiden hade herr Vilhelmson föreslagit en stunds samtal vid Guds ord och bön. Gästgivarfrun hade härtill ingenting svarat. Detta sätt till andaktsövning var dock något så främmande för henne. Emellertid hade hon, utan att säga någonting, genast slagit sig ned på en stol och lagt sina sammanknäppta händer i sitt knä; och detta var ju det svar, som behövdes.
Så varligt de förmått, hade främlingarna fört samtalet in på ämnet om sin värdinnas sjukdom, i vilken de sagt sig se en mäktig anledning för henne att söka sådan förening med Gud genom Jesus Kristus, som kunde bliva henne en ersättning för allt och fylla hennes liv med en outsäglig glädje.
Kvinnan hade stillatigande lyssnat. Hennes schartauanska ande krävde dock åtminstone ett försök till självförsvar; och hon såg till sist upp och talte:
»Jag gillar eder vänliga omtanke om mig och vill gärna begrunda edra erinringar. Men jag fruktar, att I icke rätt kännen mitt liv och min ställning till Gud. Jag kan försäkra eder, att jag under de senaste åren sällan försummat ett kyrkobesök och ännu mera sällan en nattvardsgång. Även då jag varit ganska klen till hälsan, har jag, ändock försökt vara på min plats i Herrens hus. Postillor har jag av både Arndt och Huhn och Luther, och min bönbok åsidosätter jag icke en dag varken kväll eller morgon.»
Det låg åtminstone ett försök till säkerhet i den ton, varmed den gamla avgivit sitt vittnesbörd, men ett skarpt öra skulle dock kunnat märka de vacklande schartauanska grundvalarna.
»Väl», svarade männen, »vi ha ingen anledning tvivla på denna trohet mot hävdvunnen åskådning och tvivla ej heller på uppriktigheten i eder andaktsövning. Det är ock ingalunda var mening, att något invända mot edra kyrkobesök och edra nattvardsgångar, därtill sakna vi befogenhet. Och de bokalster, som ni här omnämnt, må gott finnas i eder ägo. Vad vi ha behov av att säga, det är att så vitt vår vänliga värdinna bygger sitt hopp om frälsning på allt detta, så kommer hon att finna sig bedragen. I Jesus Kristus och i honom allena ha vi frälsningen. Till honom få vi gå med vår synd för att finna förlåtelse och frid.»
Sålunda fortgick samtalet en god stund. Schartauanskans invändningar blevo allt färre och dogo till slut alldeles bort. Fördomarnas mörker, redan förut betydligt genombrutet, drevs så småningom bort och den länge hungrande och törstande anden gick ned vid korsets fot.
Alla tre knäböjde, och sedan de båda unga männen i brinnande åkallan lagt sin värdinnas sak för den himmelske faderns fötter, kunde denna för sin egen del endast i tårar kvida:
»Just som jag är - jag dröjer ej
att själv mig göra bättre, nej;
till dig, som frälsa kan allén
och från all synd mig göra ren,
jag kommer, o Guds lamm!»
