Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landstrykare, som kommit och tiggt i kvällningen
och som velat ha fläsk, när de fått bröd, och ull
till ett par strumpor, så snart de fått sulet, och
som till sist fått ett nej, då de ovanpå alltihop
pockat på nattlogi; de hade icke för ingenting gjort
stygga ögon och knutit nävarna åt den ursinnigt
skällande porthunden, som fått fatt i den enes
trasiga tröja, när han smög förbi ut på gården, — de
hade det lätt nog att kunna tacka för sist, nu då
det stod halmstackar runt omkring gården och alltihop
kunde stå i ljusan låga och brinna opp i ett
blink, både strumpsockorna och kistorna och han
själv till på köpet.
Och likväl var detta alltsammans sannskyldeligen
den gamla goda tiden själv rätt och slätt, — emot de
onda skeden, som nu brutit in, då ingen kunde säga,
vem som var herre i Skåne, — om det verkligen och
fullt ut hörde Sverge till allaredan eller om det ändå
till sist skulle stanna kvar hos Danmark. Man visste
icke, vad man helst borde hålla sig till. Förblev
man dansk, gick det en illa; blev man svensk, var
också det en krånglig historia. Strumpsockorna och
kistbottnarna voro i bägge fallen precis lika osäkra;
härvidlag hulpo varken släppta bandhundar eller
bommade portar. Lika gärna kunde man låta allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
