Hos morfar / 8 (1892) Author: Johanna Christina von Hofsten - Tema: Children's books Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamla Pass

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sofver han?

Pass hette bandhunden på morfars gård.
Han var en gammal trotjänare, född och
uppfödd på stället, där han som valp lekt
och gjort odygd, och sedan på ett
berömvärdt sätt uppfyllt alla en väluppfostrad
bandhunds skyldigheter. På gamla dagar
var han litet vresig och retlig utaf sig; men
det är inte så lätt att vara glad när man
står bunden vid en hundkoja, har gikt i
kroppen och blir utsatt för förargelser af
många slag, och det var just hvad Pass
fick hålla till godo med. Hans värsta fiende
var katten Måns, en inställsam, smidig filur,
som var långt ifrån att vara Pass lik i ärlighet
och pålitlighet. Hvad som isynnerhet
upprörde Pass och ingaf honom ett djupt förakt
för Måns, det var att Måns brukade snatta
från honom själf. En gång tog Pass tjufven
på bar gärning, just som
denna stack fram tassen för att stjäla ett ben. Men då fick Måns smaka på annat.
Pass var så morsk, som i sina kraftigaste dagar och hade ej köksan kommit emellan
såsom fredstiftarinna är det ovisst om ej Måns fått sätta till lifvet. Men på gamla
dagar fick Pass en god vän och det var lilla Greta. Hon tyckte det var synd om
den gamla hunden och talade alltid vänligt till honom och smekte och klappade
honom. Ja, en gång tog hon honom om halsen, lade sin kind mot hans hufvad och
sade: "Stackars Pass, är det ingen som håller utaf dig?" I det samma kom Gretas
mamma. Hon blef förskräckt och trodde, att den gamla arga bandhunden skulle bita
hennes lilla flicka. Men det var att misskänna Pass, han var klokare än så. Han
vardt rörd och tacksam, ehuru han ingenting sade, utan bara
blinkade med ögonen och gjorde en liten darrande hviftning med
svansen.

Gamla Pass.

En herr Uggla jag ber Få presentera för er.

Geten hade killingar, De voro tvillingar. Den ena var brun och den andra var grå. Valpen ville skälla, Kunde bara gnälla, Men bjöd till att bjäbba ändå.

Ingen olycka som inte har något godt med sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>