(Tredje maj i gamla kalendern)
Du kom en morgon genom björkallén.
Du bar en blommande och regnig gren,
och du var varm och log förtjust och rött
åt detta kött av unga Floras kött.
Men liksom skamsen för ditt stilla glam,
du vart ånyo hastigt allvarsam.
Dock bar din mun ännu ett återsken
av glansen från din våta tibastgren.
Och jag som nyss var hårt i dödens våld,
med sorg jag tänkte, att din vår blev såld,
en ungdomsvår, en frisk och ljus april,
åt sjukdomsmörkret, där jag själv höll till.
Kanske en vän gick väntande utom
och led och kvaldes att du aldrig kom,
där du så troget dröjde, skär och fin,
vid fönstret som min smärtas balsamin.
Men nu är maj, och mitt i blom och blänk
står korsets tecken som ett strävt: betänk!
Kom, låt oss fira, innan dagen går,
min hälsas mässa och din vemodsvår!
Ty liv och lidande gå hand i hand
vid starka älvarna i vårens land,
och lömska sporer bo i solens sken,
som giftet i den röda tibastgren.
Och nu skall våren gå sin gilla gång,
ett hav av blomning med ett svall av sång,
men du skall söka dig ett plågans rum
att sitta åter vaktande och stum.
Och år på år skall livets yra fors
till murar klyvas av det röda kors
där du i skuggan bidar, blek och fin.
När skall din blomning komma, balsamin?
