Det var så mörkt nu om kvällarna. När Petra och Angela sutto inne i sina varma rum vid lampan, hörde de hur det prasslade på gångarna. Det var kanske bara löven som rörde sig, när någon vind kom farande, eller sjön som slog mot stranden. Men det lät som fotsteg, som om någon ginge där ute och icke kunde hitta in. Då lyfte de upp huvudena och lyssnade. Så sågo de på varandra och smålogo litet, som om de velat förjaga skuggorna från huset.
En kväll när de sutto så, kom Adèle Holmström brådskande in. Hon stod där plötsligt i rummet. Angela rynkade ögonbrynen. Hon hade aldrig tyckt om Adèle. I hennes spår följde oro. Men Adèle tydde sig nu liksom förr till Petra och Angela, därför att hon här på landet inte hade någon annan att vara med. Nu slog hon sig ned vid bordet kring lampan. Hon började genast tala om sin man, arrendatorn. Han hade varit så odräglig i dag. Adèle arbetade ut sig för honom. Men han, han såg inte ens åt henne. Titta så mager hon blivit bara på detta år! Hon hade aldrig mått bra ända sedan hon låg på det där förskräckliga barnbördshuset, där hon fått sitt missfall.
Angela lyssnade med nedslagna ögon. Hon mindes med en rysning sina besök hos Adèle på Barnens Väl.
Jacob Levin hade en gång sagt med en grimas:
- Den där arrendatorsfrun är en häxa.
Nu tittade Angela i smyg på Adèle. Lampskenet föll över hennes magra, bleka ansikte. Munnen höll hon, när hon ej talade, hårt hopknipen, som i ständig vrede. Händerna, som hon aldrig kunde hålla i ro, irrade över bordduken, till dess de fingo tag i en härva silke, som de obarmhärtigt började trassla till. Angela tog snabbt ifrån henne silket. Hon ville inte ha det fördärvat för sitt handarbete.
- Jaså, jag kom olägligt! ropade Adèle till.
- Ack nej, visst inte, mumlade Petra.
Men hon tyckte att med Adèle alla de tassande stegen där ute i parken smugit sig in i rummet och nu knarrade över golvet och stampade i hörnen. Hon försökte alltid ha tålamod med denna besynnerliga kvinna, som hon ju ändå inte kunde undvika, men ofta önskade hon att hennes arrendator icke just valt Adèle till sin hustru.
Adèle vred sig på stolen.
- Jag skall gå till skolhuset, sade hon plötsligt. Vi ha haft skjuts i kväll åt stationshållet till, och jag såg hur det lyste ur alla fönstren i skolan. De ha minsann eklärerat för Jesu hitskickade tjänare och sändebud. Och ute på vägen kommer det folk i skaror.
Petra såg undrande upp.
- Vad är det då? frågade hon.
Adèle skakade retligt på huvudet.
- Aldrig ha ni reda på något här på herrgården, utbrast hon hånfullt. Äro ni för förnäma? Alltid hålla ni er för er själva, bevars! Det är en kolportör, en resepredikant, som kommit farande. Varifrån vet jag inte. Kanske direkt från himlen. Det blåser ju så om nätterna, så det skulle inte förvåna mig om höststormen skakade ner någon där uppifrån till oss. Eklund, kyrkoherden borta i Ekered, är nog inte vidare glad åt gästen och kommer sanna mina ord att få ångra att han lånat honom skolan. Alla vilja höra honom naturligtvis. Alla de, som eljes sitta i kyrkan och snarka under gubben Eklunds sömngivande söndagspredikningar. Jag tänker också gå till skolhuset, bara för att få litet omväxling, och det till fots ändå. Längtar aldrig Petra till Stockholm?
- Nej, sade Petra. Jag har det bra här.
Men dessa dagar hade hon behärskats av en underlig oro. Om nätterna rycktes hon ur sömnen av blåsten. En trädgren slog mot hennes ruta. Och hon stirrade ut i mörkret och sökte säga sig att de minnen som vaknat inom henne inte voro annat än vissna löv, som en vindil ett ögonblick rört upp. Med häpnad och smärta förstod hon ändå att såret, som den där mannen en gång givit henne, aldrig hade läkts.
- Så blek du är, sade Adèle.
Och Petra vek skyggt undan för hennes blickar. Hon visste att Adèle hade en underlig förmåga att sätta sitt finger där det smärtade som mest. Allt tycktes hon snoka reda på. Det var ju omöjligt att hon kunde veta något om Petra och Thomas. Men en dag skulle hon framkasta en antydan som visade att hon länge haft noggrann kunskap om alltsammans.
Adèle reste sig.
- Gå ni inte med? frågade hon ivrigt. Jag trivs inte att sitta ensam där borta. Lukten från fattiga gummor och deras schalar gör mig ursinnig.
Petra och Angela lade långsamt ihop sina arbeten. Deras kväll hade Adèle ändå stört.
De gingo tillsammans över gårdsplanen. Adèle snubblade över gruset.
- Aldrig lär jag mig att hitta här i mörkret, sade hon. När jag går ut om kvällarna ibland, får jag treva mig fram som en blind. Jag tycker att jag för varje steg är nära att stöta emot något, precis som om onda andar i skymningen sysselsatt sig med att sätta upp hinder och stängsel. Människorna bli som maktlösa i dessa höstkvällars mörker.
När de hunnit ett gott stycke och kommit till en krök av vägen, sågo de hur det lyste i skolhuset. På gårdsplanen utanför bildade ljusfläckarna vita fyrkanter. Nu voro de strax framme.
De stego in och ett moln av kvalmig värme slog emot dem. Några kvinnor vände på huvudena och stirrade på dem. Angela kände sig litet generad. Men Adèle trängde sig raskt fram till främsta bänkraden. Ett blackt vitt ljus lyste över salen. Alla ansikten sågo i detta ljussken bleka ut. Strax bakom Angela satt handelsmannen. Han plirade med ögonen och smålog. Från hans bruna rock utgick en behaglig doft av kryddor och tvål. Det var som om han fört hela bodkammaren med sig. Ett par småpojkar i närheten av honom tittade tillitsfullt på honom, som om de hoppats att han skulle ta upp torkade sviskon och äpplen ur fickorna och dela ut.
Angela vände litet på sig och såg längst nere vid dörren statardottern, som skulle få barn. Hon hade händerna knäppta framför sig, och hennes stora ögon blickade förskrämt tillbaka på Angela.
Man väntade. Framme på en upphöjning stod katedern som eljes användes av skolläraren. På en bricka voro en vattenkaraffin och ett tjockt glas placerade. Skolsalen hade gula väggar och i taket summo fuktfläckar. Alltihop såg så tröstlöst ut. Angela kände lust att gå sin väg. Vad ville alla dessa människor som denna kväll dykt upp ur mörkret?
Då öppnades en dörr, och kolportören steg in. Han gick fram på estraden och sträckte välsignande ut armarna, som ville han omfamna hela församlingen. Det var en storväxt muskulös man i trettioårsåldern. Blont hår stod kring hans panna och låg i vågor utmed det runda huvudet. Blont kort skägg krusade sig i en krans runt de fylliga kinderna och den välmående hakan. Överläppen var alldeles slätrakad och fjunlös och såg helt barnslig ut. Munnen svällde mjuk och log inbjudande. Inte ens lampan i taket kunde göra hans drag bleka. Hela ansiktet sken rött och blankt under den kupiga pannan. De blå ögonen lyste. Han utstrålade en vänlig värme, som med ens gjorde Angela glad. Vad ville han väl dem? Varför hade han kommit till dem?
Han såg sig omkring. Det var som om han i en blick uppfattat dem allesamman och skulle känna igen dem: herrgårdsdamerna och Adèle på första bänken och den förskrämda unga bondflickan borta vid dörren. Angela tittade på Adèle. Hon hade gjort en rörelse. Hennes läppar stodo halvöppna. Hon flämtade litet, som om hennes hjärta börjat klappa. Det var så sällan hon såg någon ny här på trakten. Hon längtade ständigt efter något. En het upplevelse, som skulle skingra den grå ledsnaden.
Hans armar sjönko långsamt ned.
- Jag skall sjunga för er, sade han muntert. Först skall jag sjunga ett par vackra sånger, som ni alla säkert skola tycka om. Och sedan skall jag försöka tala till er. Jag har bett min Gud att ni skola lyssna.
Han sade "min Gud", som om han nyss haft ett möte med honom borta på vägen. Han tog utan vidare upp sin sång, med ett leende skådande rätt framför sig. Ingen ackompanjerade honom.
Jag är främling, jag är en pilgrim,
blott en afton, blott en afton bor jag här.
Gör mig ej hinder, ty jag vill följa
Guds folk till strids genom ök'n och bölja.
Jag är främling, jag är en pilgrim,
blott en afton
bor jag härResemåltid i hast jag tager,
som en jagad, som ett ilbud stannar ej.
Jag står omgjordad om mina länder,
har vandringsstaven i mina händer.Resemåltid I hast jag tager.
Som ett ilbud,
stannar ej.
Angela hade ryckt till, när han började sjunga. Han hade en präktig, klangfull stämma, djup och ren. När han sjöng, lade han sitt stora huvud på sned. Hans ögon sågo långt bort. Kanske skymtade han den himmelska ängd som hans sånger i hänförda ord beskrevo?
Vad det blir gott att landa
vid himlens stilla kust,
ej mer behöva blanda
sin sång med suck och pust!
Till glädjens hem från sorgens dal,
till Fadrens famn från nöd och kval.
Vad det blir gott att landa
vid himlens stilla kust
i brudgums famn från strid och nöd
i liv och sällhet utan död!
Vad det blir gott att landa
vid himlens stilla kust.
Det blev alldeles tyst i salen. Några knäppte händerna i knäet. Nyss hade de varit ute på åkern eller i den nakna trädgården. De hade knappt hunnit tvätta jorden av sig. Hela dagen hade de arbetat. Matoset satt kvar i hustrurnas schalar och kjolar, denna unkna lukt, som Adèle så avskydde. Nu strömmade sången över dem. Taket över deras huvuden lyftes. Molnen där uppe på den förut mörka himlen hade jagats undan, och stjärnorna blevo sköna blommor som växte så gott i Herrens trädgård.
De tyckte att mannen där på estraden höjde sina armar och plockade blommorna. Nu räckte han ut handen och en stor bukett stjärnblommor på långa stjälkar sträcktes emot dem. Två gummor med rynkiga gula ansikten tuggade med glappande munnar och nickade ivrigt. Den unga flickan borta vid dörren lutade sig tillbaka med slutna ögon och armarna om sin svällda mage. Ett par tårar runno fram under hennes ögonfransar. Men den muntre sångaren där uppe sjöng åter jublande:
>Jag ser ett Lamm på Sions berg,
jag ser en skara stor
i vita silkets enda färg,
jag hör en sångarkor.
De sjunga med salig tillbedjande röst:
Lov, ära ske Lammet, som oss haver löst,
oss Gudi med blod igenlöst en gång!
Det ar de frälsta själars sång.
Vad? Löst oss på en gång?
Ja, löst oss på en gång!
Och det är himlens sång?
Ja, himlens enda sång!
Då skall det ock här bli vår enda sång
om Lammet, som oss löst en gång.
När sången var slut, sänkte sig taket med sina fuktfläckar åter över salen. Människorna sågo sig yrvakna omkring, som om de sökt finna någon väg att komma ut. Det var som om de velat skynda hem med himmelens blomster i sina händer för att pryda upp sina fattiga rum med de glänsande stjärnorna.
Men den sjungande vandringsmannen och pilgrimen samlade åter in deras flyktande själar med en rörelse av sin stora hand. Nu talade han. Han talade om himmelen. Han beskrev dess härlighet. Där gingo änglar med vita släpande vingar, där hördes Gud sjunga med mild stämma. Livet var icke bara denna lidande jord. Vi voro icke bara små människor som krälade över jordytan, uppfyllda av tusen bekymmer som rynkade våra ansikten och böjde våra kroppar. Inom oss fanns något annat, en själ, som lik en blå tindrande sjö längtade tillbaka till det klara friska vatten som var källan. Ibland, när vi rördes av något himmelskt, steg det upp i våra ögon som klara tårar, pärlor som änglarna samlade in för evigheten.
Plötsligt ropade han till dem med höjd röst, sa att de alla sprutto till nästan förskrämda:
- Ack, att vi människor kunde leva så att änglarna finge allt fler pärlor att samla!
Petra smålog litet. Hon tyckte sig se änglarna med huvudena böjda på smala halsar gå omkring och samla upp pärlor i sina vita mjuka kjortelfållar. Den glade kolportören uppe på estraden hade för hennes ögon manat fram en bild som en Rafael kunde målat och skänkt sin obeskrivligt sköna guldfärg åt.
Han sade dem att de måste tänka på himmelen ovan jorden. En trogen tjänst hos Herren här nere skulle förvisso krönas med sin belöning där uppe i Herrens egna himmelska gårdar. Så lätt slöto människorna sina ögon och somnade. De måste alltid vaka i stället. Den onde lurade på dem, vid minsta steg kunde de slinta ned i en avgrund. Ur det svarta djupet var det svårt, nästan omöjligt att åter komma upp. Han ville giva dem sina händer och hjälpa dem.
Och han räckte fram sina stora kraftiga händer mot dem, som om han strax velat fatta deras. Adèle reste sig halvt upp från bänken. Hennes ögon hade fått glans. Angela såg häpen på henne. Vad kom det då åt Adèle? Nu sjönk hon ned på sin plats igen. Hon drog ett djupt andedrag som liknade en suck. Angela tyckte att predikanten ett ögonblick tittade nästan förvånad åt deras håll.
Han fortsatte att tala med bevekande röst. Han skildrade jordevandringen så att man såg människorna krypa fram som myror på vägarna, var och en med sitt strå i munnen. De tänkte på att bygga sig hus, att för evigt stanna här nere. Men Herrens hand skulle svepa över deras bräckliga hyddor och förstöra dem. Ingenting var säkert här på jorden. Ingenting att förtrösta på. Vi voro blott här för en kort liten tid. Det borde de alltid tänka på. Icke låta sig försoffas, icke slumra till.
- Hur skall jag få er, älskade vänner, ty ni äro ju redan mina vänner, att låta upp era hjärtan? ropade han. Ni, som varje dag vandra och arbeta ute i naturen, se ni då icke ständigt underverk? Om vårarna sätta ni frön i jorden och det blir härliga blommor av dem, sedan de först dött i mullen. Solen skiner på dem, och de växa och frodas yppigt. Vilket förvandlingsverk försiggår väl med det lilla grå fröet där nere i den svarta jorden? Vänner, dyre vänner, det är Guds godhet som är verksam i minsta frö och får det att gro och spira! Så skön har jorden blivit för att ni skola tänka på hans allmakt. En är han, en och stor, men i varje blomma, i varje växande väsen finnes han. Rör varsamt vid allt levande och andande, tag i det ömt och varligt, ty det är Honom ni taga i. Ni kunna inte undgå Honom.
Nu har höststormen farit fram över naturen, allt ligger svart och naket. Men i det svarta och det som ser ut som dött lever Guds ande. Han slår sin kärleks armar omkring er, också nu, också i den döda hösten, lever han. Ha ni icke nu under de mörka kvällarna hört någon ropa på er? Det är hans röst, som ljuder i stormen som skakar era fönster. Lyssna då! Också de döva lyssna, när Guds röst talar. Han öppnar alla öron. Också de blinda se, när Gud går förbi. Han lyser så starkt att det tränger in under deras förtorkade näthinnor. Och denna jord tro ni vara fattig? Du broder och du syster, ditt armod är endast en villa! Så länge Guds händer sluta sig om allt, finnes ingen fattigdom. Då är det en lycklig och benådad jord vi vandra på. Vandra sakta! Trampa icke på Gud!
Medan han talade med allt hetare glöd i rösten, kom Angela plötsligt att tänka på den tiden, då hon gick på hushållsskolan. Hon såg för sig sin väninna Stanny Landborgs ansikte. De sutto tillsammans i den trasiga bilen, där de brukade hålla sig gömda i lövdungen för de andra flickorna. "Jag tror inte på Gud", hade Stanny sagt. Och Angela hade lyssnat, till dess tvivlet, som redan börjat värka inom henne, också intagit hennes hjärta
Men här i den fula och torftiga skolsalen, steg Gud åter fram: en annan Gud än den hon sett på de målade altartavlorna, där han dyster och allvarlig blickade ned på henne. Denna Guds ögon lyste av kärlek och höjde välsignande sina händer över dem alla. Angela mindes sin frände Johan von Pahlen, den lycksalige dåren, som rusig dött vid sitt brinnande hus, han som först talat till henne om jordens gröna själ och om den kolossale guden, vars armar sträcka sig ut över världarna. Mannen där uppe tycktes henne ett ögonblick som en ny Johan, som siade om en evig vår och om ett oandligt växande. Och åter kände Angela samma lycka genomila sig som då på födelsedagens morgon. Det var som ett förebud att något skulle hända med henne. Hon visste ännu inte vad. Hon såg på Petra, som satt med nedböjt huvud och log litet. Vad tänkte hon på? Det var som om också Petras tankar sysslat med något särskilt - något som väntade henne. Aldrig nådde man varandra, aldrig kunde man riktigt förstå varandra, läsa i varandras hjärtan. Här levde Petra och Angela sida vid sida och visste så litet om varandras tankar. Tänk att kunna bli god, att kunna bli sådan som kolportören beskrev! Att kunna känna innerlig kärlek för allt levande! Sov icke också Angela sina dagar igenom? Johan, Johan von Pahlen, låt mig aldrig glömma din lära!
Nu sjöng pilgrimen där uppe igen. Huvudet höll han på sned, hans blickar sågo långt bort mot den himmelska ängden. Där betade Jesu vita lamm, där gingo Herrens änglar på lätta fötter. Guds ögon lyste över den evigt som varma strålande solar. Blommor av egendomlig skönhet och art växte och bredde ut sig. Där borde kännas skönt att vara.
Angela såg sig omkring. De hade liksom sjunkit till ro, dessa arbetsmänniskor som samlats i skolsalen. Deras grova händer voro stilla, vilade i knäet. Över deras ansikten dröjde ett milt skimmer. Den unga flickan borta vid dörren föreföll icke längre förskrämd. Ett leende darrade på hennes läppar.
Hur kunde några ord från en enkel och obildad man så förvandla dem? Kanske hade Människosonen en gång gått från trakt till trakt och talat på samma sätt för folkskarorna.
I hans fotspår trädde sådana som Johan von Pahlen, och där vandrade vi också denne Herrens sjungande pilgrim och Ordets flinke och flitige kolportör.
Och alla läto de denna andra värld, den, som intet mänskligt öga kunde se, skimra övermåttan härligt. Fanns den? Var den icke endast en väldig såpbubbla som människornas fattiga längtan bort från sitt armod blåst upp? Och som skulle upplösas i fukt och dimmor, om man kom den nära? Angela tvekade.
Ute i mörkret, när skolsalens ljus icke längre brunno, skulle kanske också den där andra världen slockna, som en stjärna, vilken faller genom rymden. Arbetet skulle åter börja för alla dessa människor. De skulle återvända till sina grytor. De skulle åter trampa vardagens mark och icke längre se lysande stjärnblommor växa.
Kolportören där uppe bad en kort bön. Så bockade han sig hastigt och gick ned för estraden och ut ur salen. Det var slut.
Angela, Petra och Adèle vandrade ned för gången. Den kalla råa höstluften slog emot dem ur mörkret, när de kommo ut.
-Jag skulle vilja träffa honom och tacka honom, utbrast Adèle med sin hesa röst.
I detsamma snuddade någon förbi dem. En man insvept i en stor ulster gick hastigt ned mot landsvägen.
- Det var bestämt han, viskade Adèle upprörd.
Plötsligt gjorde hon sig fri från de andra två och rusade ned för gången efter den bortskyndande.
- Hon springer i fatt honom, sade Petra med ett lågt skratt.
Adèle flög andfådd landsvägen framåt. Där var han! Nej, där! Hennes förvirrade ögon kunde inte uppfånga skymten av hans gestalt. Hon gjorde sig knappast reda för vad hon ville honom. Kanske omvärvas igen av den trygghet och den ljusa ro som utströmmat från honom, där han stått uppe på estraden. Men hon hittade honom ej. Det var som om en ridå fallit ned och dolt honom. Hon hörde sina egna fotsteg ljuda ut i mörkret. En otillfredsställd kvinna springer sökande efter en man i natten. Skuggorna dölja barmhärtigt hennes blossande kinder och ögonen som glänsa av begär. I morgon skall solen gå upp igen och låta jorden spegla sin skönhet. En ny dag, då det som skedde under natten är utplånat. Adèle fortsatte att löpa. Så stötte hon plötsligt mot grinden till Eka gård och stannade, hämtande andan. Hon strök sig över pannan med sin fuktiga hand. - Så galen jag är, mumlade hon, hånande sig själv. Jag är sannerligen galen.
Då hörde hon fasta steg komma uppifrån gården. Hon lystrade till. Men ack, de där stegen kände hon alltför väl igen. Den gående stannade mitt framför henne.
- Är det du, Adèle? sade arrendatorn förundrad.
Hon blev generad och ond också.
- Jag gick före de andra. Vad gör du här? snäste hon till.
- Jag ville bara gå och möta dig. Det är så mörkt i kväll.
De stodo tysta bredvid varandra. Nu kommo Petra och Angela. När de alla fyra gingo uppför gången, såg sig Adèle plötsligt rysande omkring.
- Vad här är tyst och ödsligt, utbrast hon.
Ingen svarade henne. Angela och Petra smålogo mot varandra. De kunde icke finna Eka ödsligt. Det lyste ur deras fönster. En ljum värme strömmade emot dem, då de slogo upp sin dörr.
- Tyckte du om hans predikan? frågade Petra, när de åter stodo i salen.
- Jag trodde inte mer att Gud fanns, svarade Angela hastigt rodnande.
- Jag har nog trott så ibland jag med, sade Petra. Säg mig en sak, tillade hon fort. Vill du stanna här på Eka med mig i höst också?
Angela såg förvånad upp. Det var något ivrigt och upprört i Petras röst, som hon ej förstod.
Hon tänkte efter. När de nu stodo tysta, hörde hon vinden, som for genom träden där ute. Gruset rasslade på gångarna som om någon med snabba steg sprungit över det. Mörkret stod så svart utanför rutorna. Adèle hade nyss sagt att här var så ödsligt. Kanske var det ändå sant. Petra ville tydligen stanna. Det var som om något hade hänt henne de sista dagarna, något som förjagat hennes lugn. Och åter tänkte Angela, som förut i skolsalen, att man ändå bra litet kände varandra.
Petra stod och såg på Angela. Så egendomligt vacker hon var, med sitt ljusa hår och de svarta ögonen! Någon skulle bli förälskad i henne och Petra bli lämnad ensam kvar. Hon fick en plötslig längtan att förtro sig åt denna lilla flicka. Men hon sade ingenting.
Angela gick fram till Petra.
- Om du stannar på Eka, vill jag det också, sade hon sakta.
Då kände Petra ett ögonblick en stark lättnad.
- Vi få väl hålla tillsammans, svarade hon.
