Betty von Pahlen satt en eftermiddag i skym- ningen i sitt vardagsrum. Det brann en brasa i kakel- ugnen, och Betty sträckte ut händerna och flyttade sig närmare. Hans var ute i något ärende med in- spektoren och Betty var ensam hemma. Hon var ofta ensam numera. Hon tyckte att rummen på Ekered blivit så stora, sedan barnen farit. Hon kunde ibland gå och ropa på Hans från rum till rum. Hennes djupa röst liksom dog bort mellan väggarna. Ibland fann hon sig också sittande sysslolös som nu med händerna i knäet. Hon som aldrig varit sysslo- lös! Det var löjligt, dumt. En mor utan sina barn. Vad skall hon taga sig till? Hon tröstade sig med deras brev. Och hon skrev själv brev till dem. Men det var ju inte detsamma. Sven lät allt oftare sin hustru skriva. Och inte förstod den där unga frun, vad det var Betty ville höra om, fast de två ändå voro av samma ras och Bess Rosenrauch ju skulle vara så intelligent! Edla gick på lärarinnesemina- rium i Stockholm. Hennes brev voro i telegramstil. Vanligtvis handlade de om att Betty skulle skicka henne något: böcker, hembakade kakor, en kjol som hängde till vänster i garderoben. Den tjuguårige Gotthard, som studerade historia och nationaleko- nomi i Uppsala, skrev sällan, och när breven väl kommo, voro de visserligen långa, men slutade oftast med en begäran om mera pengar. Nu hade Betty ej hört ifrån honom på länge igen.
Betty lutade sig fram och rörde om i brasan. En slinga av hår föll därvid ned över hennes ögon. Hon lyfte den mellan fingertopparna. Så grå den var! Hon lät den ligga över ögonlocken som hon slöt. Så lent och mjukt det kändes. Hon hade grått hår och var bara några och fyrtio. Hennes far, Benno Levin, hade också tidigt grånat. Det låg väl i släkten.
Kära gamla pappa, tänkte Betty med ens ömt. Så här som hon nu hade också han suttit övergiven av sina barn. Man fick inte begära att de ständigt skulle stanna hemma. De måste ju ut i livet och bli verksamma människor, fastän det var så svårt att sätta sig in i. Om de åtminstone hade lämnat några strumpor kvar åt henne, Betty, att stoppa!
Betty log och såg sig omkring. Förr brukade hon ha trasiga strumpor över stolarna. Det hade varit ett besvär att laga dem alla!
Då hörde hon att dörren till verandan öppnades.
Kanske det är Hans redan, tänkte hon.
Men det var inte hans steg. Dessa gingo över salsgolvet lätta och säkra. Hans gick ofta stötvis.
-Du släpar ju benen efter dig, brukade Betty ropa.
Nu voro stegen i salongen. Den tjocka mattan där tystade dem. Ett bord stöttes till, och några glas klingade melodiskt. Vem snubblade alltid till mot bord och byråar? Gotthard naturligtvis. Han bru- kade få stora bulor i pannan, när han var helt liten pojke. Betty vände sig inte om. Hon tryckte hän- derna mot bröstet, där hjärtat häftigt börjat dunka. Någon smög sig på tå fram bakom henne, och en varm hand lades över hennes ögon. Ack, så brukade barnen skrämma henne. Hon satt stilla med en ljuv känsla av plötslig lycka. Så togs handen bort, och Gotthard stod framför henne med glittrande ögon.
-Blev du rädd, mamma? sade han halvkvävd av skrattlust.
-Men Gotthard, varifrån kommer du?
-Jag kom med tåget förstås. Och sedan har jag promenerat hela vägen. Kappsäcken var tung, må du tro. Är du glad att se mig?
Betty såg på honom. Hon riktigt drack honom, som en törstig rycker åt sig ett glas vatten och töm- mer det. Men så med ens kommo bekymmersamma tankar, alltid vaksamma och ständigt på lur, smy- gande.
-Det är ju mitt i terminen, sade hon hastigt all- varsam igen. Skolkar du, Gotthard?
Han slog sig ned i länstolen mittemot henne. Hän- derna knäppte han framför sig.
-Är pappa hemma? undrade han.
-Nej, sade Betty.
Ofta när barnen kommo till henne för att prata, började de med den frågan. Det gav henne alltid en känsla av att det var hon ensam, som ägde deras för- troenden. Hon tyckte synd om Hans fördenskull.
-Jag fick en sådan hemlängtan, utbrast han. Å, det där Uppsala är odrägligt. En liten trång krets av servilt gläfsande konservativa student- valpar, som tro de äro begåvade. Struntviktiga lärare, också stockkonservativa! Som mastodonter! 0ch så blåser det jämt från den gamla slätten.
-Kom du hit för att det blåste?
Betty hötte med fingret åt honom. Hans vackra ansikte med den djärva judiska profilen var halvt vänd ifrån henne. Han såg in i elden som glödde.
-Minns du vilka sagoslott vi byggde framför brasorna, mamma? Jag inbillade mig då att jag skulle få bo i ett glödande rött och grant sagoslott. Alltid! En liten prinsessa fanns där väl också. En liten ljus prinsessa!
-Äsch prat, sade Betty leende. Nu skall du tala om, varför du kommer. Är du utan pengar?
-Nej då, log han. Jag var uppe hos morbror Jacob och lånade. En hygglig karl. Han begriper, när man är i knipa. Han sade också att Uppsala är en unken håla. Vi kommo så väl överens.
-Jag kan tro det, mumlade Betty.
Jacob Levin, hennes bror, hade alltid haft en svag- het för Gotthard.
-Jag trivs inte, sade Gotthard.
Han rynkade ögonbrynen. Sådant mindes hon hans ansikte: ett barn med små knutna nävar och ansiktet förvridet i rynkor, som en ilsken troll- gubbes. Alltid när något gick honom emot, blev han så. Ibland hade det fått henne att brista i skratt, hon som alltid hade så nära till skrattet. Men nu när han borde vara en man, en vuxen, oroade det henne bara. Hade hon då icke kunnat uppfostra honom? Inte reser man sin väg hux flux, för att den stad man måste studera och finna sig till rätta i var tråkig.
-Ack, du förstår ju inte, fortsatte han otåligt. Jag har ett litet rum, studentkula kallas det gemyt- ligt, där det står en säng och en brun kommod. Du vet, en sådan där kommod, som när man öppnar dörren till den, utandas en instängd förfärlig lukt. Den där lukten tycker jag förföljer mig ända in i föreläsningssalarna. Alla studenter ha likadana kom- moder, förstår du, mamma. Jag har ärligt försökt läsa. Men jag kan inte samla tankarna. Jag tänkte det kanske skulle gå bättre här hemma. Därför har jag tagit med mig böckerna. Det var de där för- färliga tyska böckerna som var blyn i kappsäcken.
-Du kanske skulle valt en annan bana, sade Betty bekymrad.
Gotthard blev ivrig.
-Ja visst. Jag skulle blivit lantbrukare. Gått här hemma och petat i jorden. Jag skulle varit duktigare än pappa Hans. Mera intresserad. Och så har jag så gott sätt med folket. Då kunde jag fått tid att skriva.
-Skriver du? Noveller? Kanske dikter?
Betty strålade upp. Alla hennes gamla ärelystna drömmar för de älskade barnen vaknade på nytt. Ja visst. Gotthard hade bara blivit satt på fel plats. Han skulle bli författare, måhända en stor skald. Hennes barn kunde inte bli något alldagligt. Nu tyckte hon sig se ett skimmer stråla över den höga gosspannan.
Gotthard böjde sig fram och strök lätt med kno- garna över hennes knän.
-Jag skriver litet, erkände han blygsamt. Men mamma, bli då inte strax så glödande! Du är som en ung flicka, som tror att din älskade skall komma ridande på en vit springare. Du har mer fantasi än vi alla tillsammans. Jag saknar din japanska morgon- rock. Den var full av blommor och fjärilar. Vet du vad jag tänker på, när jag sitter och talar sa här poetiskt? Jag är så hungrig, förskräckligt hungrig.
Betty rusade upp. Hennes stora kropp stod gung- ande pa golvet.
-Arma pojke, sade hon förtjust. Han kom hit, för han var så hungrig. Genast! Genast, min gosse.
Nere i köket blev Betty ett ögonblick stående litet missmodig. Först nu kom hon ihåg att hon givit jungfrurna ledigt. Det brann ännu i spisen. Så bra! Det var så svårt att ensam få eld. I skafferiet stop- pade hon famnen full med burkar. Hon kom ut igen i köket, sakta gnolande. Visst borde han givit henne en bättre förklaring, hennes gosse. Att komma resande på detta sätt! Och så avbryta hela samtalet med att han var hungrig. Det där om den japanska morgonrocken hade förstås rört henne. Fjärilar och blommor! Hade inte hennes unge son själv släppt lös en sommarfjäril i huset denna höstkväll? Hon tyckte sig känna dess lätta vingar mot sin panna. Han hade lagt sin hand over hennes ögon.
- Måtte jag få behålla honom här och Hans inte komma knäppande med några invändningar, mumlade hon, fastän hon själv fann det ologiskt, ty hon visste ju att det var bäst att han återvände till sina studier
Hon snodde omkring i köket. Där hängde ett blått förkläde. Det svepte hon om sig upp till hakan. Smöret fräste i pannan, och hon insög doften med välbehag. "Petits pois", stod det på en burk. Ja, hon kunde laga fransk omelett med ärter. Barnen brukade vara stormförtjusta, när hon någon gång lagade mat. Med frikostig hand öste hon ägg på ägg i fatet och vispade om. Hela tiden sjöng hon, som om hon haft en liten fågel i strupen.
-Vad gör du, Betty?
Hon svängde runt med vispen lyftad i handen. Det var Hans. Han stod med ens mitt i köket. Liten och smal. Under de tunga ögonlocken blickade hans ögon melankoliskt fram. Betty slutade inte upp att sjunga. På samma melodi hon hela tiden gnolat kom det:
-Gotthard är hemma! Gotthard är hungrig!
Det var som om hon velat förbereda Gotthards far på en glad överraskning Det var så han borde ta det.
-Nu mitt i terminen?
Betty hörde redan kommande förargelse och före bråelser i hans röst.
Hon gick emot honom.
- Han längtade hem. Stackars pojke, han har bara en kommod i sitt rum.
Sängen glömde hon i hastigheten. Den där för- färliga kommoden!
Det dröp ägg från vispen som hon höll i sin hand. Hans klarnade litet, medan han betraktade henne. Så glad hade han ej sett Betty på länge. Men han vände sig ifrån henne och gick ett par slag över golvet. Han tyckte inte om att Gotthard kommit hemresande. Det var alltid Betty som rått över barnen. Hans vädrade ständigt olyckor. En pojke som skulle studera och inte ville. Det var då en olycka. Skickade han honom tillbaka, skulle Betty bli ledsen. Han hade sett henne gråta, när den ena efter den andra lämnat hemmet. Det var något onaturligt med en Betty som grät. Kanske var han också en smula svartsjuk om hennes kärlek. Nu skulle hon ägna sig åt Gotthard. Höll hon inte redan på att slå ihop alla ägg som funnos inne för att ge honom att äta? Han fnös till litet och skakade på huvudet åt sin egen tankegång. Nog unnade han väl sin son...
Betty tog honom om skuldrorna. Hon doftade av smör. Hennes ansikte blomstrade av spiselvärmen.
-Låt Gotthard vara, sade hon så bevekande. Du vet inte! Han har sagt mig att han skriver. Det är kanske en poet, min vän! En poet i vårt hus!
Hans såg misstrogen ut. Där var hon igen med sin överdrivna tro på barnens begåvning. Han min- des när de voro helt små, hur Betty suttit på hans sängkant och med de mörka ögonen lysande berättat för honom om barnens små framsteg. Hon hade lyft sina vita fasta händer, och han hade tyckt sig se hur hon byggde upp en framtid åt dem, en byggnad så fantastiskt hög att den lik ett Babels torn höjde sig för att nå himlen. Han hade då ryckts med, fastän han medlidsamt försökt le åt henne.
Nu såg han på henne igen. Hennes ögon glänste åter så där. Var det annalkande tårar som hotade? Han kände sig dum och olycklig, emedan han inte genast kunde följa hennes tankar.
- Du känner dig visst ensam, Betty, sade han dröjande. Jag är inte nog för dig.
Han visste ju att han inte var nog. Men han ville höra henne bedyra motsatsen.
-Jag är ensam, erkände hon. Vi hålla ju så mycket av varandra, Hans. Men det är barnen. Jag saknar dem allt. Det var så härligt höra Gotthard förklara att han längtat hem. Ja, han längtade efter dig också.
Hans log litet.
-Du vill dela med dig åt mig stackare, sade han bara. Jag skall inte säga något, blott du är glad.
Hon gav honom en lätt kyss. Det var det med Bettys kyssar att de bibehållit sin ljuva friskhet genom åren.
När Betty en stund senare kom in från köket med en hel bricka dignande under Gotthards supé, fann hon Angela och Petra i salen.
Hon stannade ett ögonblick andfådd i dörren Salen som bara för ett par timmar sedan legat öde och övergiven var fylld av glada ansikten och högljutt prat och skratt. Det var som om Gotthard då han stött till det där bordet med glasen, fått en liten klocka att ringa som med ens kallat samman vänner till platsen.
- Vi visste ju inte att Gotthard var här, ropade Petra till hälsning. Gotthard kom fram och viskade i Bettys öra:
- Pappa har inte sagt ett ont ord.
-Nej, vad säger du? log Betty.
Och över bordet nickade hon ivrigt och glatt åt
Hans.
