Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
länga stafven i hand och klädningen uppfäst, sä att
de hvita strumporna lyste inunder den röda
underkjolen, gick i spetsen för tåget på en nattlig bergstur
och jodlade, så det ekade från när och fjerran, —
då klang det som ett evoe, hvilket återuppväckte från
de döda allahanda naturväsen, som legat och sofvit i
århundraden i skrefvor och gömslen och som nu
ropade sinneslustans gamla tändande lösen tillbaka i
söderns mörka, heta sommarnatt...........
Sommaren gick. Det blef allt tommare och
tystare i trapporna och rummen å «Gasthaus zur
Post» och å gatorna i den lilla bergsbyn. En dag
fann jag mig sitta ensam kvar, samman med den
vackra Ursula, — den siste sommargästen. Och till
sist bröt äfven jag upp och lade mig i vinteride i en
bondgård uppe öfver byn, der ensamheten var så hel,
att den fick fulla valören af det mest pulsande lif.
Jag umgicks med ingen, och talade med få. In i
byn kom jag sällan; och mitt sommarvärdshus såg
alltid sä tillslutet och öfvergifvet, sä tyst och öde ut,
att jag rent som af instinkt hvarje gång gick förbi
utan att se in om.
Men en dag — det var redan lidet långt ut pä
våren —- föll det mig i ögonen, att huset med ens
såg så öppet ut. Det intryck, jag denna dag fick,
bröt sig så underligt starkt mot hvad jag förnummit,
8 — Ola Hansson: Vågen till Ii t vet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
