Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ens hemliga lycka. När jag ser, der långt långt borta
i de fjerran gatperspektlven, denna blå skymning, som
blott Berlin äger sådan och som jag håller af, —
icke den fuktiga, töckenblä kvällsdagern i våra
sjöstäder, utan en blank och genomskinlig skymning,
hvilken förefaller såsom det sjunkande mörkrets
brytning mot den märkiska bottnens sandkornsfacetter,
-blir jag helt varm och vek och vemodig, som om den
gömde tusen ömtåliga minnen, hvilka man nu måste
slita ut ur sig och låta bli liggande att tyna hän och
dö, medan man sjelf är fjerran. Jag intalar mig sjelf
dervid, att det icke är frågan om att skiljas; men jag
vet, att jag reser; och dervid faller den ännu
starkare öfver mig, denna skilsmessans känsla, som jag
förnimmer hvar gång jag byter om ort och menniskor,
äfven der de varit mig likgiltiga, — faller öfver mig,
ljuf och tröstlös, och ljuf just i sin tröstlöshet.
Medan jag ströfvar kring på måfå, utan att veta
af hvad tiden lider, har det blifvit hel kväll, allt
skiner af ljus, och gatorna äro fulla af menniskor. Jag
går just fram under jernvägsbron öfver
Friedrichs-strasse och söker komma öfver till andra sidan, men
kan ej: två oafbrutna rader af vagnar löpa långs gatan,
livar i sin riktning, likt tåget om tvenne maskinhjul.
Jag ser på hörnuret och säger mig, att det är
teaterdags. Jag får en vision af Lessingteaterns inre, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
