Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 3
lefde ännu, när jag i nätter, då allting sof, satt och
skref hans historia och dervid hörde honom sjelf
med hans egna steg stryka ute kring husknuten
och stå och vänta vid dörren och så ånyo gå fram
och tillbaka, —- och så plötsligt kände honom stå
bakom min rygg, stilla men manande, eller såg honom
sitta på stolen på andra sidan bordet, der jag skref,
och betrakta mig med ögon, som frågade och bådo
och ville, att jag skulle tyda rätt.
Jag har känt det, när tiderna svepte ned genom
min själ och hvarje verldsbildstanke och hvarje
evig-hetsaning kom den att dallra i samma visa som nu;
och jag har känt det, när jag satt böjd öfver tidens
böcker och fann, att den stränga empirien dock till
sist hamnat i hypotesen om ett individuelt
odödlig-hetsämne, — detsamma som gått i blomma i
occultis-mens metafysik, den nya och dock så gamla.
Jag kände det häromdagen, då staden blef
liggande der fjerran bakom mig och jag plötsligt fann
mig stå liten och allena i en oändlighet af tystnad.
Det var Pan jag såg; det var den paniska skräcken
som jag kände; men jag förnam den närmast som en
religiös lyftelse. Det var evigheten, som jag kände
stå der tätt invid mig, — evigheten, hvilken i
städernas myller splittras och rinner i sär, men som i
ensamheten står rund och hel såsom den fastaste och största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
