Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bland de många, livilkas stoft livilade på
denna kyrkogård, var äfven en min barndomsvän.
Jag kände hans hviloplats och uppsökte den. Han
utmärktes endast af en enkel, grön kulle, som
obetydligt höjde sig öfver den omgifvande marken.
Ingen hand tycktes vårda den, inga friska blommor
lågo utströdda deröfver, icke ens några vissnade
blad buro vittnesbörd om ett människohjerta, som
i kärleksfullt minne bevarade den bortgångnes bild,
intet kors tydde égarons namn. Men var det en
slump, att detta stoft blifvit nedsänkt vid foten af
en brusten ek? Den unga eken, som nu slumrade
vid den åldriges fot, hade ännu i sin vårknoppning
stupat för en stormil.
Jag kunde ej undgå att tänka på människors
glömska, på den lätt slocknande kärleksgnista, som
för en stund blossar upp, värmer och upplifvar
deras hjertan, men snart förgår. Huru annorlunda
himmelen och den medvetslösa naturen! När vintern
kommer, hredes det oskuldshvita snötäcket äfven
öfver den obemärktes anspråkslösa grafkulle, men
när vårsolen kallar naturen till nytt lif, förvandlar
sig det hvita täcket till klara vattendroppar, hvilka
jorden mottager till näring för den friska grönska
och de skiftande små blomster, som hvarje vår
uppspira ur stoftet. Det är som betecknade himmelen
genom dessa färger, den livita och den gröna,
oskulden och hoppet som grafvens vårdare, liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
