Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Våldsmannen.
Böner jag slösat på dig, du skrytsamt dygd i ga skönhet!
Dygden jag känner för visst, hvad hon hos flickan är värd.
Blygsam går hon med nedsänkt blick på gatan som oskuld,
doldt för verlden likväl offrar hon älskaren allt.
Djerf skall han vara med fog, tillfället dyrka som gudom,
dock i dygdernas rad ypperst förtegenhet är.
O, I flickor, jag känner er väl, I mönster af oskuld!
Vore ej hedning jag nu, blef katolik jag för er,
Kunde då synda alltjämt, till higtstoln löpa beständigt,
bigta och synda igen, synda och bigta på nytt. —
En gång brann äfven jag och tillbad skönhet som oskuld,
men bedragen jag nu trampar derpå med förakt.
Kristendomen jag hyllade då. Försakelseläran
syntes mig ljuflig och hög, var i den svage en makt.
Verlden hon frälsade ju och ryckte den fallna ur stoftet?
Mänskan hon nämde sitt barn, barnet var lyckligt och fromt.
Satt på min lefnads purprade sky då strålande hoppet,
doppade penseln i ljus, målande framtid och lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
