- Project Runeberg -  Dikt och verklighet /
140

(1883) [MARC] Author: Rudolf Hjärne
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Trygg som i famnen af Gud du låg, kring läppen ett löje
        lekte, som drömde din själ himlar af sällhet och ljus.
Lugnad sänkte mot bädden jag ned mina tröttade lemmar,
        ögonen slötos och snart låg jag i slummer som du.
Se, då syntes i drömmen ett ljus framirra på himlen.
        Fram öfver bergen det flög, flög öfver skogen och dal’n,
Stannade plötsligt och sköt snabbt ned, — då ljusnade kojan,
        men som en glänsande hamn trädde ur skenet din far.
Blicken han fäste på dig och sällsamt lyste hans öga,
        liksom en susning i säf hördes gengångarens ord:
»Älskade barn, på jorden ännu du drömmer som oskuld,
        drömmer som blomman om vår’n sluten i växande knopp.
Välluktångande står du en dag som rosen och tjusar,
        tjusar med fägring och »skön» kallas på jorden du då.
Vore du fostrad vid rik mans gård, man nalkades aktsam.
        Föga man aktar dig nu, född som i skogen en ros.
Olycksbringande skönheten gafs åt den fattiges dotter.
        Smyckad som offret, hon blir offer för himmelens skänk.
Derfor, O, Gud, om guld du ej gaf, gif dygder, som pryda,
        dygder, som blomstra och doft sprida i himlen ännu.»
Sade och lyfte sin hand, — då spratt jag med fasa ur drömmen,
        ty genom fönstret en blixt slog med en döfvande skräll.
Stormen förskräckt höll andan och stum blef natten och graflik,
        men som en låga mot skyn steg ur mitt hjerta en bön.
Lugnare blef jag dervid, åskdiger ej mera var himlen,
        flyktad var stormen, ej uf hördes, ej ugglornas skrän.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 6 09:54:09 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hrdiktverk/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free