Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sista aftonen i barndomshemmet.
Aftonens sol med strålar af guld bak höjderna sjunker.
Skogen står dyster och mörk, skuggorna växa alltjämt.
Böljorna leka ej mer, de sänkas till slummer på insjön.
Snart kommer natten, ty, se, dagen re’n skyndar till ro.
Ensam vaka jag skall; blott stjernorna tindra der uppe.
Minnets förtrollande sol lyser dock nejderna upp.
Kommen, O, kommen, I älskade, nu, som befolkade hyddan!
Ack, som skuggor de blott nalkas från barndomens dar!
O, hur lycklig var jag ej då! Jag lekte på ängen,
fäste med jublande fröjd blomma vid blomma och snart
Hade högtidsprydd med kransade lockar till hyddan,
när »Johanna» det ljöd mildt från dess öppnade dörr.
Fram då trädde på tröskeln min mor, hon gladdes på afstånd,
slöt mig i famnen och ömt smekte min rosiga kind.
Moderskärleken lysa jag såg ur tårade ögat,
lycklig hon var och jag var för den älskade allt.
Mig blott egde hon qvar af allt hvad hon älskat på jorden.
Derför hon slösade nu ömhetens skatter på mig.
Men när hon hade fullbordat sitt värf, hon flydde till himlen.
Ack, på jorden hon var redan en ängel derfrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
