Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A.: men livad menar du med dina »sånglektioner i
skogen?»
R.: Jo7 ser du, jag liar, som jag förut sagt, allt sedan
barndomen varit en stor älskare af musik oeh sång, ej
minst fogelsång. Tonerna inomhus voro mig ej kärare än
de, som klingade emot 111ig ute i den fria naturen. Det
var ingen medveten konst, som här sammanförde tonerna
till harmoni. Allt var naturens verk. Skogen, som stolt
reste sina grönskande kronor i den spänstiga, klara luften,
spred oek sitt doft kring mig och jag kände mig så frisk,
så glad, så fri. Det var kanske mina lyckligaste dagar.
I de vilda skogs- och bergstrakter, i närheten af det
öppna hafvet, der jag tillbragte mina bästa barndomsår,
var det alltså min fröjd att smyga mig ensam ut i skogen
för att höra foglame sjunga. Det var mig så Ijufligt, att
jag kunde tyst sitta i timmar och höra derpå. Jag tog
alltid reda på sångarens utseende och ville, att han skulle
vara vacker och grann i mån af sångens rikedom och
skönhet. Men det slog ej alltid in. På sången lärde jag
mig snart att igenkänna sångaren och slutligen att härma
honom. Jag kröp då ned i någon bergskrefva, hvaröfver
ett eller annat träd lutade sig och så började jag att locka
sångarne eller smått täfla med dem. Detta lifvade deras
sånglust. I synnerhet lyckades jag så ganska ofta draga
till mig en hel skara grönsiskor, som tycktes mer och mer
förtvifladt ropa på kamraten, som de måhända trodde nu
sitta fast i bergskrefvan der nere och ropa på hjelp. Stun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
