Slafven i menskliga odlingens tjenst, förödarn i krigets;
Der sig smyger i bergets natt det förföriska Guldet,
Bidande frihetens dag, då dess slutna fängelseportar
Brytas af sprängarens eld, och den väntade stunden är inne,
Då det får träda på jorden upp, att herska bland folken.
Der, likt stjernor, i grottornas hvalf kristallerna lysa
Genom den isiga natt: Diamanten — juvelernas konung —
Blåa Safiren, så strålande, mild som en ängels öga;
Röda Karbunkeln — en stjerna i blod — och den gröna Smaragden,
Skimrande fram ur klyftornas natt, som när plantan om våren
Spränger den tinade mull och glittrar af daggens kristaller.
Tallösa skatter af tusende slag der dväljas i djupet.
Pluto skådar du ej, men skatterna finner du ännu,
Om du har mod att tränga dit ner och kämpa mot trollen,
Som uti bergen bo och vakta de riglade portar. —
Detta är grunden, som bär naturens härliga tempel,
Danad i tallösa tidehvarf, och i lager på lager,
Innan ännu var alstrad en ört, eller fostradt ett djurlif. — Gränsande näst intill det riket, ligger ett annat,
Sprunget ur jorden fram, då den tredje morgonens solsång
Ljöd genom skapelsens rymd. Der tronar i doftande lunder,
Rosenkindad och ung, den blomsterbekransade Flora.
Vidt hennes rike sträcker sig ut, så vidt som ett växtlif
Finner sin näring vid jordens barm och i vågornas sköte.
Ej af kristallers mäktiga glans det lyser, men högre
Strålar ändock dess prakt i tusen skiftande färger. —
Döden herskar allen i det dystra Plutoniska riket; |
