Mäta den böljande rymd med aldrig hvilande vingslag. —
Går du, en morgon, ut, när våren på rosiga vingar,
Smyckad till Floras fest, dig helsar ur blånande skyar:
Hör, i de doftande lundernas sköt, hvad oändeligt jubel,
Fladder och qvitter och sång, i de luftiga fogelgemaken! —
Går du till odlarns fält, när sommarn i strålande fägring
Hvilar vid jordens barm på bädden af svällande skördar,
Mötes din blick öfverallt af lifvets vexlande taflor.
Sagornas Pan är död, han spelar ej mer på sin rörflöjt;
Men hans hjordar beta ännu i dalarnas sköte,
Lifvande skönt med skällornas klang den fredliga bygden.
Följer du jägarens stråt i skogens djupaste gömmor — —
Dock, hvart strömmar min sång? Hur vida rymder den mäter,
Gränserna finner den ej för naturens oändliga rike. Forskarn i seklernas lopp har irrat på den oceanen,
Pejlat och draggat och samlat, och lagt system till systemer;
Verket vacklade dock, tills Blomsterkungen i Norden
Kom och reste på bergfast grund sin väldiga byggnad.
Fostrad sjelf vid naturens bröst, han hörde hur hjertat
Slog i dess rika barm och dref dess svallande lifsström.
Och för hans siareblick, liksom ordnad i klasser och slägten,
Hela den lefvande skapelsen låg: en verld utaf under,
Knutna tillsamman, i länk vid länk, förutan ett afbrott. Kunskapens skörd är ej stundens verk, och forskaren städse
Bryter med möda upp sitt guld ur vetandets schakter.
Hvem kan tälja de offer af flit och nattliga vakor,
Forskningens furste egnade här åt det verk, som han grundat? |
