Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmärkningar och historiska upplysningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfvervunnit armod, måste han straxt fastna för afunden, hvilkens spel
voro så vidlöftige som onödige att här specificera.’} —
Linné har, som vi se af dessa rader, ej velat närmare vidröra detta
ämne; men hans minnestecknare, Förste Lifmedicus Sv. Hedin, egnar i
sitt äreminne öfver L. flera sidor åt denna sak, samt omtalar öppet den
våldsamma konflikten. Denne Hedin hade varit Linnés lärjunge, och var
kurator för Smålands nation i Upsala, under det L. var dess inspector.
Han hade således stått till L. i ett så nära förhållande, att hans uppgift
utan tvifvel är grundad på säkra underrättelser. Sjelfva tonen och sättet,
hvarpå Hedin omtalar ifrågavarande tilldragelse, vittna också tydligen
om att han var fullt öfvertygad om sakens riktighet. Ur nämnda
skildring framgår att ett mot L. afundsamt parti vid akademien, i
förtrytelsen öfver att, som det heter, ”se sina auditorier tomma”, i samma
mon som L. genom sina snillrika föredrag tilldrog sig en stor skara af
beundrare, sammangaddat sig mot honom och intalat Adjuncten Rosén att
göra sitt inflytande gällande, för att betaga L. rättigheten att föreläsa.
Anslaget lyckades också, ty L. innehade ännu icke någon sådan
läraregrad, att han kunde göra sin motståndare platsen stridig. ”Det var”
— säger Hedin — ”i ögonblicket af en utan tvifvel rättvis, men likväl
i tillämpningen kanske obillig, doms afkunnande, som Linnseus med
blottad värja begärte upprättelse af upphofsmannen till den emot sig anstälte
förföljelse, och som denne lyckligtvis undslapp hans första utbrott af
hämdelystnad.”
I Stövers skildringar öfver Linnés lif* redogöres också ganska
omständligt om tilldragelsen, och Stöver bestyrker tillförlitligheten i sin
uppgift genom följande ord, i en not: ”Ich nehme diese Anfiihrung aus
eiiier eignen Unterredung Linné’s. Er erzählte diese Sache einst einem
seiner Zuhörer — einem jetzigen beriilimten Mann — mit folgenden
Wor-ten: ”Hoc — interficiendi — consilium quum in animo volverem, vocte
quondam e somniis emergens, altius reputavi, — et intermittere statui.
Ne facias dixi; Deus vin dex er it. Et ex eo tempore omnia in
me-lius vergebant”. (Stöv. tom I, sid. 73).
Utom de i början af denna not efter Linnés egenhändiga anteckningar
(sid. 17) anförda ord, rörande Roséns förhållande till L., finner man på
tvenne andra ställen i samma anteckningar nämnda förhållande ytterligare
belyst. Så skrifver L., sid. 20, följande: ”Rosén gjorde allt mer reflexion
på Linnoei tilltagande och förestälte sig en alt farligare Competitor, ty
begärar han af Linnseus att få låna dess manuscripter i Botaniquen, dem
han hopsatt, hvilket var det käraste Linnseus nu ägde; och som detta icke
kunne vinnas med lock, vans det med hot, hvarföre en del lemnades.
Men som Linnseus fick spörja att detsamma afskrefs, kunne hot icke mera
utprässa de andra delarne” m. m. Och på sid.- 21 läses följande: ”Då
Doctor Rosén blifvit gift med Ärkebiskopens Systerdotter, hade han
ut-värkat sig en förordning af Cancelleren Cronhjelm, att aldrig någon Docens
* ”Leben des Ritters Carl von Linné” etc., von D. H. Stöver (Hamburg 1792).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
