Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
E. V. MONTAN.
16
ordagrant, utom att den framför ordet »gärder» inskjuter »nya»,
samt utesluter ordet »tullar».
5 § i 1720 års R.F. tillägger, att K. Maj:t ej lieller finge
> sträcka dessa afgifter till längre tid än som de efter sjelfva
bevillningarnas tydliga innehåll komme att utgöras». Detta
stadgande är uteslutet af 1772 års grundlagsstiftare, som i strid
med hvad som egt rum äfven under 1600-talet, till och med
under envåldstiden, icke ansåg bevillningsrätten böra inbegripa
rätt att gifva b evi Ilningarna blott för en viss tid. Häremot
anfördes väl med allt skäl af oppositionen, att till bevillningsrätten
borde höra att bestämma icke blott bevillningarnas storlek, utan
ock den tid som de skulle utgå, och att, om de deremot måste
sättas från riksdag till riksdag, så skulle konungen de facto
bestämma bevillningstiden och således dela bevillningsrätten
med ständerna. Konung Gustaf III gen dref detta dermed, att
då 38 § R.F. tydligen utstakade, att »ingen, för hvad orsak det
vara måtte, hade magt att sammankalla riksdag utan K.
Maj:t allena», utsättandet af annan tid än till nästa riksdag vore
»en illusion af grundlagen, som direkte skulle kränka konungens
rätt och störa regeringssättets grunder». Så lydde det svar, som
vid 1789 års riksdag af K. Majrt gafs på adelns hemställan
rörande bevillningens tid samt infördes i Mo dees
författningssamling, likasom om det varit en autentisk grund 1 agsförk 1 aring. Allt
ifrån början af sin regering omfattade Gustaf III den sålunda
uttalade grundsatsen. För att rätt bedöma konungens uppfattning
af denna vigtiga fråga, bör man ihågkomma den oro han måste
hysa för förnyandet af utländska magt ers inblandning i
riksdags-ärendena, och att den forne partichefen Fersen på tal om ett
1778 väckt förslag att fastställa bevillningen för viss tid gjorde
gällande, att detta icke borde ske, så länge den generation lefde,
som sysslat vid riksdagarne med främmande hofs penningar, och
de personer sute i grannländernas ministèrer, som genom
korruption tagit sig ett så stort välde i Sveriges inre
angelägenheter.
Enligt 1772 års R.F., likasom efter den af år 1720, kunde
konungen icke börja anfallskrig utan ständernas samtycke, men i
händelse af anfall emot riket egde han utskrifva gärder; enligt
den sistnämnda grundlagen dock blott, »till dess Riksens Ständer
kunde sammankomma»; hvaremot efter den förstnämnda
ständerna borde sammanträda och de nya gärderna upphöra först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
