Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIII
ÖFVERSIGTER OCH GRANSKNINGAR.
öfvergångsformer funnes, så känner man ju så få fynd från de
första århundradena efter Kristus, att man icke kan med
bestämdhet angifva, om det ena eller andra symboliska tecknet då
varit i bruk. Eller skulle icke hakkorset hafva kunnat inkomma
med runorna? Härtill kommer, att »hjulet» icke är det enda
symboliska tecknet på våra hällristningar. Jämte detta förekommer i
stor mängd cirkeln eller två eller flere cirklar inom hvarann, och
detta tecken har äfven under järnålderns tidigare skede varit i
flitigt bruk. Det träffas på spjutspetsar, guldringar, brakteater och
andra fornsaker utan ali inbördes ordning, så att de omöjligen kunnat
vara använde som ornament, samt understundom enstående i likhet
med hakkorset och äfven tillsammans med detta.
Vapnens form är deremot ett bevis, som tyckes styrka
författarens åsikt. Men för det första tillhöra de afbildningar, som likna’
bronssvärd, en och samma trakt, nämligen Östergötland, så att man
kan draga i tvifvel, om de med rätta böra datera hela den stora
gruppen af icke alldeles likartade hällristningar i södra Sverige och
Norge, och för det andra hafva äfven på guldhornen från Gallehus
liknande svärdsbilder anträffats, som haft sin största tjocklek på midten,
hvilken form äfven några i statens historiska museum förvarade
järnsvärd ega. Och äfven medgifvet, att dessa ristningar äro bilder af
bronssvärd, hvilket väl åtminstone är fallet med ett par, som alldeles
sakna parerstång, icke hafva väl bronssvärden med ens försvunnit
från vårt land med den första järnbit, som fördes till vår kust? Om
yxformerna kan man väl säga i många och kanske i de flesta fall,
att man därmed velat afbilda celter, men om de skola föreställa b rons
-celter eller järncelter torde i de flesta fall vara omöjligt att afgöra.
Spjutet är clet vanligaste vapnet på hällristningarna, därnäst yxan
och därnäst bågen. Till antalet förhålla de sig till hvarandra (i
Holmbergs samling) som 4:3:1 Men spjutet var vid järnålderns
början hufvudvapen i hela den germaniska världen. Så säger Tacitus :
Ne ferrum quidein superest, sicut ex gen er e telorum colligitur. Rar i
gladio aut majoribus lanceis utuntur, hastas — — — gerunt.
Till öfvergångstiden från bronsålder till järnålder synas mig ock
de få ornamenten å hällristningarna hänvisa. —
Den i egentlig mening historiska afdelningen af författarens
arbete utmärker sig i likhet med den arkäologiska i det stora hela både
för noggrannhet i uppgifter med ett stadigt tillgodogörande af den
nyaste forskningens resultat och för synnerligen god smak i
anordning och utarbetning. I några fall tror jag dock, att författarens
uppgifter tarfva rättelse.
Sid. 255 talar författaren efter byzantinska källor om ett anfall
mot östromerska riket i åttonde århundradet af 2000 små »ryska
skepp», men denna uppgift beror, efter hvad Kunik redan för mer än
30 år sedan visat, endast på oriktig öfversättning. For det första
talas här icke om två tusen Qovoia yelctröicc, hvilket senare uttryck
refererar sig till de kejserliga skeppen, och för det andra betyder det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
