Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XLVI
OFVERSIGTER OCH GRANSKNINGAR.
fall att kunna uppvisa blodsbandet mellan tvänne personligheter från
dessa tider och man får ofta mera tänka sig än man kan ådagalägga
den betydelse detsamma har haft för händelserna. Man bör derföre
också vara tacksam för den omsorg, som egnats häråt, icke minst
för de stamtaflor, som i ganska stort antal af förf. meddelas för
våra förnämsta medeltidsslägter, äfven om anmärkningar mot en och
annan detalj kanske kunde göras.
Vi ha redan antydt källornas beskaffenhet för den tid, som
denna del af »Sveriges historia» behandlar. Åtminstone för vissa
partier af densamma försvåras derigenom till och med den
allmännaste öfversigt; man råkar öfver allt på luckor, som det icke låter
sig göra att fylla, i fall det ens är möjligt, utan verkliga
specialundersökningar uti handskriftssamlingarna inom och utom Sverige.
Ingenting kan i detta afseende vara mera upplysande än
svårigheterna att göra klar gången af de händelser, som föregingo och
efterföljde Valdemar III:s ryktbara t besittningstagande af Skåne 1360.
Måhända är det här, som förf:s framställning bäst behöfde en
revision. Han hör sedan gammalt till dem, hvilka söka rädda Magnus
Erikssons konungaära från de anfall, som i ett halft årtusende
riktats mot densamma, och han har här i sin skildring framstält hans
motståndare i den mörkaste dagern. Förf." söker till och med punktvis
vederlägga de beskyllningar, som blifvit gjorda mot den olycklige
konungen (jfr s. 65 ff.). Vi tro att han dervid går för långt. Det
är, synes det oss, alldeles påtagligt, att det sätt, hvarpå de dyrt
förvärfvade sydsvenska provinserna gingo förlorade, väckte hos de
svenske stormännen både det största uppseende och den djupaste harm,
hvars uttryck i samtida skrifter icke torde få anses alldeles
oberättigade. Det bekanta smädenamn, som tidigt tillades konungen, syftar
väl snarare härpå än på hans dåliga seder, såsom Johannes Magni
föregifver. Ar förhållandet sådant, blir det också något hårdt att
stämpla de missnöjda herrarne såsom landsförrädare. Sjelfva
händelsernas förlopp är, som sagdt, visserligen svårt att utreda. Det
synes oss dock, som om Hr Rydberg i sina skarpsinniga
undersökningar uti andra bandet af »Sverges traktater» verkligen ådagalagt
möjligheten att försvara en annan uppfattning, icke så fördelaktig
för Magnus Eriksson, som den nu på en tid rådande. Man finner
ju dessutom bland dennes motståndare äfven prelater, som tillhörde
den heliga Birgittas närmaste omgifning, som väl icke utan skäl slöto
sig till motpartiet och om hvilkas verksamhet i andra afseenden icke
något ofördelaktigt finnes berättadt.
Det ligger för öfrigt hvarken i vår afsigt eller inom vår förmåga
att nu underkasta detta band af »Sveriges historia» en detaljerad
granskning. Att en och annan faktisk uppgift både vid ofvan berörda
afdelning och annars kan tarfva ett beriktigande är ju naturligt. Vi tro
t. ex. ej att biskop Nicolaus Hermanni i Linköping kan få behålla den
ära förf. gifver honom af att ha skrifvit eller öfversatt Ansgars
lefnadsteckning. Han har väl knappast författat någonting annat än en på
den tidens kyrkospråk s. k. »historia», d. v. s. en vexelsång till apostelns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
