Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERÄTTELSER UR FRIH. PALMSTIERNAS LEFNAD.
LVII
och riksdag var ännu godt, och inga hotande moln syntes förmörka
utsigterna för framtiden. Detta lyckliga sakförhållande blef
emellertid icke af synnerligen lång varaktighet. En stor förändring i den
allmänna meningen bereddes i tysthet och utvecklades steg för steg.
Granskningen af regeringens allmänna system och särskilda mått och
steg tillväxte vid hvarje riksdag i omfång och äfven i skärpa.
Samtidigt utvecklade den periodiska pressen en allt större verksamhet
och den del deraf, som intog en fiendtlig ställning mot regeringen,
blef genom att hänsynslöst angripa henne på de punkter, som voro
mest sårbara, ytterst besvärlig, ja till och med farlig. Väl egde
regeringen till sitt förfogande ett fruktansvärdt vapen i
indragnings-makten, hvilken ock under en viss period med stort eftertryck
användes. Erfarenheten visade dock att detta var ett vanskligt
försvarsmedel, mer tjenande att förbittra än att förbättra, och som blef
mindre fruktansvärdt, ju mer det anlitades. Man kunde vara
benägen att i detta märkliga förhållande varseblifva en skymt af nemesis
divina. Indragningsmakten vanns, såsom väl är bekant, vid 1812
års riksdag genom en kränkning af grundlagens helgd. Det är
förklarligt att önskan att finna medel mot tryckfrihetens missbruk var
stor, särdeles under dåvarande vådliga tidsomständigheter, men det
är icke derföre ursäktligt att man åsidosatte laga former. Regering
och riksdag gjorde sig härvid båda skyldiga till kränkning af
grundlagens majestät. Största skulden hvilar dock på regeringen, som
föreslog och genomdref grundlagsförändringen, utan att enligt
regeringsformens föreskrift låta förslaget hvila till följande riksdags
afgörande. Den skarpa strid, som pressen förde mot regeringen och
hvilken under det skede, då indragningsmakten ofta användes, urartade
till hänsynslös fiendtlighet, började redan tidigt taga en mot
grundlagens både bokstaf och anda stridande rigtning. Klandret mot
misshagliga regeringsåtgärder rigtades icke uteslutande eller ens
företrädesvis mot konungens rådgifvare, utan syftade åt konungen
personligen, om än det skelande tadlet stundom iusveptes i ett
omhölje af hycklande beröm. Det kan synas förvånande att konung
Carl Johan, hvilken, efter en så sällsynt glänsande bana såsom
härförare, i sitt nya fosterland redan från begynnelsen vann ett varmt
erkännande och en utomordentlig hyllning, med tiden, sedan han åt
Sverige återeröfrat ett högt anseende och grundlagt ett af de flesta
med bifall omfattadt nytt politiskt system, som medfört Sveriges
och Norges förening under en gemensam konung, blef föremål för
kallsinnighet ocli misskännande. Visserligen är folkgunsten i sig
sjelf ett flyktigt fantom, lättare att vinna än att qvarhålla, men att
den allmänna meningen kunde under loppet af några år omstämmas
från jublande hänförelse till köld och afvoghet, skulle i sjelfva verket
vara svårt att förklara, om man ej erinrade sig ett egendomligt
förhållande, som i detta afseende varit af afgörande vigt. Konung
Carl Johan lärde sig aldrig bruka sitt folks tungomål. Härigenom
blef han under sin långa och på det hela lyckliga och välgörande
regering för sitt folk mera främmande, än med ömsesidig förmån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
