Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L. LE DUC, CORRESPONDANCB DU BAR. DE STAËL.
LXXXV
etablerad till principal miuiàter. — Drottningen, fiende till
ambassa-dricen Staël, kunde ej heller naturligtvis tåla en minister nog svag
att låta styra sig af denna galna qvinna. Hon har nu allmänhetens
yttersta hat och förakt för sin yra att vilja vara betydande.
Lyckligtvis arrangerar hon snart, som hon säger, sin afresa härifrån, om
ej herr Narbonne åter ingår i ministèren. — Jag utber mig, att
baron Staël ej måtte få kunskap af detta bref; han har för sin
hustru en tillgifvenhet, som hedrar mera hans hjerta än hans förstånd.
Min belägenhet här beror deraf, att fru Staël von Holstein aldrig
får kunskap att jag inberättar hennes uppförande. Jag har för öfrigt
ej att personligen beklaga mig öfver henne, jag bör ock tillägga att
jag aldrig hört henne tala annorlunda än med vördnad oro
koiiuu-gen, men med alla hennes goda egenskaper (och hon har dem) är
hennes hufvud så förbrylladt, hennes ärelystnad så gränslös, att jag
ej finner for henne något tjenligare än att hålla Näring för någon
klubb eller ock ett rum på dårhuset».
Bergstedt berättar en månad senare att M:rae de Staël ännu
år qvar i Paris, men att han länge hört hennes afresa omtalas soin
förestående. »Den tiden», tillägger han i genomskinligt försmädliga
ordalag, »måtte förmodligen ej vara långt borta, emedan évéque
d’Autun (Talleyrand) snart reser till England, och Narbonne till Metz».
Några veckor senare skrifver han: »Ambassadricen är återkommen från
sin resa som haft den afsigt, jag sagt. Jag nödgas begära ordres
i anseende till henne. Om Narbonne blir blesserad, är hon determi-
så svåra omständigheter». Då han ej fogar tig efter detta välvilliga råd,
angripes han af det i lagstiftande fursamlingen öfvermäktiga, med Narbonne och M:me
de Staël forbundna, Gironde-partiet. För att stärka sin ställning i denna kamp med
de Lessart, som tillhörde hofvets s. k. »österrikiska komité’», l&ter Narbonne till
»ig skrifva ett bref, hvari »de tre generalerne» (Rochambeaa, Lnckoer, Lafayette,
öfverbefälhafvare för hvar sin af de tre arméerna) yttra sin önskan, att hat) måtte
qvarstanna i ministèren. Detta bref och Narbonne» svar offentliggjordes; man
ville genom dessa inverka på konungen till Narbonnes förmån, men Lndvig XVI
tog humör, eller åtminstone begagnade denna ogranlagenhet såsom anledning att
aftkeda Narbonne (1792 %), hvilket skedde brusquement, brutalement, pretque
grossièrement, såsom Fr. Masson, det franska utrikesdepartementets mot
revolutionen ytterst fientligt sinnade historieskrifvare, uttrycker sig. Lagstiftande
församlingen besvarade denna åtgärd med en förklaring, att Narbonne medförde
nationens saknad, och ett beslnt att de Lessart sknlle åtalas inför den i Orléans
sittande riksratten (’%). De Lessart, som måhända sknlle kunnat rädda sig
genom flykt, föredrog att underkasta sig ransakning och dom; han lät sioc
arresteras och fördes till Orleans. När efter den 10 nug. 1792, efter
konungamaktens suspenderande och den kungliga familjens insättande i h Temple,
revolu-tiousdomstolens föregångare, »Tribnnalet af den 17 aug.*, inrättades, äskade
»folket®, d. v. s. Paris-kommnnen, att de i Orléans förvarade sUtsfångar skulle föras
till Paris, för att dömas af det nya tribnnalet. Lagstiftande forsamlingen
skyndade naturligtvis att gå denna fo]könskan till mötes, hvarpå kommunen till
Orléans afsände hnndra förrättningsmän, under befäl af den beryktade Fournier
med tillnamnet VAméricain, för att verkställa fångames flyttning. Under denna
färi inträffade en af revolutionens mest fasansfulla tilldragelser, då af de
femtiotvå fångarne fyrtiofyra, bland dem Brissac de Lessart, på det ohyggligaste sätt
massakrerades af en rasande folkmassa i Versailles den 9 sept. 1792. En sådan
utgång har M:me de Stael natnrligtvis lika litet önskat som förutsett, men till
hans »olycka’ har hon, såsom Bergstedt säger, i sin m&n indirekt bidragit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
