Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CVIII
ÖFVKRSIGTEli (»CH GKAXSKNlNGAß.
langa år i Turkiet och att på Stralsunds hjelte mod ig a försvar offra
ännu ett år, sora han säkerligen kunnat bättre använda.
Med förbiseendet af detta drag i Karl XII:s karakter
sammanhänger i viss mån en annan verklig missuppfattning af hans kynne»
hvartill författaren gör sig skyldig. Han håller före, att Karl XII
under åren 1715—1718 ansett de svenska landskapen på andra sidan
Östersjön »oåterkalleligen förlorade», samt att anfallet mot Norge var
ett slags uttryck af denna resignation. F. F. Carlsons »Om
fredsunderhandlingarna åren 1700 —1718» vederlägger i allo, att en dylik
känsla någonsin fått insteg hos Karl XII.
Författaren hörer visserligen ej till dem, som anse Karl XII
såsom fältherre fullbildad redan vid sitt första uppträdande på
krigets vädjebana, vid landstigiiingen å Seeland, utan han tillerkänner
honom dervid äran allena af beslutet, medan äran af enskildheterna
vid utförandet tilldelas generalqvarterraästaren Stuart. Ungefär på
liknande sätt fördelar han lagrarne för segern vid Narva mellan
konungen och någon annan — hvem, är ej uttryckligen sagdt, inen
antagligen menas härvid Rehnsköld. Från och med öfvergången af
Düna är det åter konungen sjelf som personligen leder äfven
striderna. Uti de derpå följande fälttågen i deras helhet har författaren
emellertid ej, och detta synes oss med orätt, kunnat med J. Mankell
uti hans uppsats i Krigsvetenskaps-akademiens tidskrift 1867 »Om
Karl XII såsom fältherre» -— hvilken uppsats säkerligen varit
författaren bekant — spara en ständigt fortgående utveckling af
konungens fältherre-duglighet. En dylik utveckling är otvifvelaktigt
skönjbar, trots allt hvad i det föregående blifvit anfördt om stuudom
begångna ödesdigra misstag. Uti vissa afseenden hade han vid början
af ryska fälttåget fört sin härföringskonst nära nog till en punkt,
dit den allmänna europeiska hann först med franska revolutionskrigen.
Kcdan under polska fälttågen hade konungen nämligen infört ett
praktiskt rcqvisitionssysteni for sin härs underhåll, och under första
skedet af ryska fälttåget tillämpade han äfven med skicklighet den
i sammanhang med reqvi.sitionssystemet sedermera uppstånd na nyare
tidens hufvudgruudsats i krig: sprida en här under pågående
krigs-rörelser, för att lifnära honom, och samla honom för att slås. Under
konungens kraftiga hand innebar den sjelfständighet, som härvid måste
inrym mas åt underbefälhafvare;, ej större fara, än hon innebär nu
för tiden, men då t. ex. Lewenhaupt nödgades tillämpa samma
förfaringssätt, vardt förhållandet ett annat och bidrog i sin mån, såsom
författaren äfven omnämner, genom obefogade uppehåll i rörelserna
till motgången vid Liesna.
Denna ständigt fortgående utveckling af Karl XILs
fältherre-skicklighet gör sig gällande äfven på det organisativa området; så
äro några af konungen utfärdade förordningar, hvilka leda sitt
ursprung från nä.st sista året af hans lefnad 1717, ganska märkliga
bevis på en framsynthet af enahanda art med den nyss antydda.
Dessa förordningar skapa fasta, så i fred som i krig bestående högre
truppenheter, brigader och fördelningar — än i dag ett oupphunnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>