Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
HANS HILDEBRAND.
16
från det enklaste liandverket till sång och sägen och styrelse,
som gifva folken deras bestämning och skilja dem från hvarandra.
I praktiken har etnografien fått en inskränkning, som icke
svarar mot det allmänna i sjelfva benämningen. Föremål för
etnografens studium äro företrädesvis de mindre civiliserade
folken, de perioder, som föregå den högre utvecklingen, de lager i
samhället, som icke höra till de styrande. Inskränkningen är i
grunden godtycklig, i viss mon bildad af undseende för historien.
Det är i allmänhet hennes folk, hennes perioder, hennes speciel a
samhällsklasser, som i mindre mått äto föremål för etnografens
uppmärksamhet. Likväl är det samma mensklighet, som
uppträder hos naturfolket och hos den nation, som eger en historia,
samma allmänna lagar som styra utvecklingen hos det ena eller
det andra, men det medgifves att lifsföreteelserna äro hos det
ena och det andra vid första anblicken mycket skiljaktiga; de
äro hos det historiska folket vida högre och rikare, mycket mera
invecklade. Man kan visserligen vid skildringen af de särskilda
naturfolken, af deras lif, vanor, seder, institutioner och tro, vinna
sitt syfte utan att taga hänsyn till de historiska folken, men
gäller det att visa upp de lagar, som bestämmande inverka på
det ena eller det andra lifsområdet, kan man icke utan men lemna
den historiska utvecklingen å sido. Det är ofta först hos de
rikare företeelserna, som man finner förklaringen af de enkla,
mera rudimentära. Härmed må emellertid vara huru som helst.
visst är, att den omnämnda inskränkningen finnes, och denna
har gjort, att i förhållandet mellan etnografin i allmänhet och
historien hafva knappast några förvecklingar inträdt.
Annorledes gestaltar sig saken, om vi — såsom helt
naturligt är — från etnografin öfvergå till en af vår tids nyaste
vetenskaper, den förhistoriska arkeologien eller den jämförande
fornkunskapen. Jag har i början af denna uppsats visat, att
den der omtalade anonyme författaren medgifver denna
vetenskaps berättigande; han stannar nödtvungen vid den torftiga
kunskap om det förflutna, som hedenålderns grafvar erbjuda.
Innan denna vetenskap kom till stånd, drogos de föremål,
med hvilka hon sysselsätter sig, så ofta de icke lemnades
alldeles å sidan, under historiens domvärjo. Fornsakerna hänfördes
till de tidigaste perioder, som historien kände, och användes för
att illustrera dem. Ett naivt uttryck finner denna sträfvan,
såsom jag redan vid ett föregående tillfälle visat, hos E. J. Björner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
