Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
K. MAGNUS ERIKSSON OCH SKÅNE.
195
Under tiden begaf sig konung Magnus åter ned till Skåne
— ett bevis på att han fortfarande ansåg ställningen vansklig,
ty den tiden reste man icke för nöjes skuld två gånger på ett
år från öfre Sverige till Skåne. I januari 1341 möttes de unga,
ungefär jemnårige konungarne, och afslöto vigtiga
öfvenskom-melser. De möttes, såsom man antager, i Helsingborg,l) hvarest
konung Valdemar den 3 januari utfärdade ett bref, som
omnämner, att skåningarne, i följd af det myckna förtryck de lidit,
valt Magnus till sin konung och rätte herre, att de svurit
honom såsom sådan trohetsed, samt att konung Magnus af grefve
Johan för den dryga summan af 34,000 mark silfver tillöst sig
panträtten; den mellan Magnus och Johan slutna
öfverenskom-melsen godkännes och icke nog dermed, för att bevara vänskapen
mellan rikena och freden åt undersåtarne afstår Valdemar Skåne,
Blekinge, Lister och ön Hven till Sverige för everldelig tid, 2)
utan att derigenom erkebiskopen i Lund skulle på ringaste sätt
kränkas i sin ställning såsom danska kyrkans hufvud. Skulle
konungen, hvilket Gud förbjude, icke ville hålla denna
öfverenskommelse, tillkom det hans 24 borgensmän, bland dem
markgrefven Ludvig af Brandenburg och grefve Johan af Holstein,
att vända sig mot honom och till konung Magnus. Samma
dag sålde konung Valdemar till konung Magnus för 8,000 mark,
länshögheten öfver hertigdömet södra Halland och de båda
dertill lagda häraden i nordvestra Skåne. De tvä urkunderna
skulle naturligtvis beseglade hafva ut lemnats till konung Magnus,
men detta skedde icke. Dröjsmålet då kan väl förklaras dermed,
att alla borgensmännen möjligen ej voro närvarande vid mötet och
Ell svensk öfversättning från slutet af 1400-talet af handlingen om
Skånes öfverlåtande har sora utgifningsort Helsingborg, under det en afskrift från
vid pass 1600 har Helsinghor. I betraktande deraf att konung Valdemar, derest
Helsingborg är rätt, skulle den 3 januari hafva varit i Helsingborg, den 6 i
Roskilde, den 8 i Helsingborg, skulle jag känna mig mycket benägen att anse
Helsinghor vara den rätta läsarten och således antaga ett möte först i Helsingör,
sedan i Helsingborg, derest icke biskop Brask i en skrifvelse af år 1523 (Konung
Gustaf I:s registratur del. T, s. 293) hade bestämdt uppgifvit att det åtminstone
enligt afskrifterna, i Helsingborg, utfärdade salubrefvet å södra Halland är
utgifvet octava Johannis apostoli et evangeliste d. v. s. den 3 januari (icke som
prof. Schäfer säger den 6 januari). Denna biskop Brasks uppgift, i hvilken äfven
kon. Valdemars löftesmän uppräknas, har icke blifvit af Rydberg uppmärksammad.
2) Predictas terras–cum omni iure regio–resignamus–concedi-
mus habendas, tenendas et libéras ab omni impeticione nostra et nostrorum
succes-sorum ac corone Dacie sub suo dominio iure perpetuo possidendas, omnium
premissorum jus, proprietatem et dominium a rectis nostrisque heredibus, sue-
cessoribus et corona p red i c ti s tenore pres en c i um abdicando — alltså icke ett ord
om återlösningsrätt. Detta har Reinhardt förbisett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
