Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
II ANS HILDEBRAND.
16
således icke voro i tillfälle att, enligt i brefvet gifven försäkran,
under detsamma hänga sina sigill, men äfven om detta måhända
anfördes som en förevändning, torde motivet till uppskof å konung
Valdemars sida hafva legat djupare, ty under den följande tidén
tredskades han att lemna ut dessa handlingar, hvilka han dock
måste utlemna, såvida han ville som en hederlig man stå vid
sitt ord. 1)
Den 6 januari var konung Valdemar åter på Seland: i
Roskilde försäkrade han sina undersåtar om glömska för den
förflutna tiden saint lofvade att alla, hög som låg, skulle njuta
lag. Den 8 var han åter i Helsingborg, hvarest han beviljade
grefvarne Henrik och Klaus af Holstein eventuela förmåner.
Kort derefter måste mötet hafva blifvit upplöst.
Konung Valdemar sökte nu komma i verklig besittning af
Seland. Biskopen i Roskilde öfverlät den 16 januari åt honom
för inemot två år sin stad och sitt slott Köpenhamn. De
andlige gåfvo hogom penningemedel, för att han skulle kunna lösa
in det ännu vigtigare Vordingborg. Men penningarne räckte icke
till mera än en afbetalning och Köpenhamn, slott och allt, måste
pantsättas åt ett par holsteinare.
I stället vände han sig mot hertiginnan Ingeborg, för att
komma öfver hennes två slott på Seland, Söborg i norr^
Kallundborg i nordvest. I juli slöt han förbund med de fem vendiska
hansestäderna och hade dessutom bistånd af sin farbroder grefve
Johan m. fl. Båda slotten belägrades, men alla ansträngningar
att vinna dem visade sig fruktlösa. Grefvarne Henrik och Klaus
uppträdde mot konungen och hans bundsförvandter med sådan
kraft, att konung Valdemar fann sig föranlåten att den 1 sept.
ingå på ett stillestånd samt öfverlåta åt skiljedomarne att
åstadkomma fred; i tvisten mellan honom och hertiginnan skulle i
yttersta instans erkebiskop Peter döma, i tvisten mellan honom
och de holsteinska grefvarne i yttersta instans konung Magnus,
med hvilken förhållandet sålunda fortfarande var fredligt, eller
hertig Albrekt af Sachsen-Lauenburg eller båda. I alla
händelser skulle stilleståndet fortfara till in i oktober; det blef
sedermera förlängdt till nästa pingst (den 19 maj 1342).
*) Man har fordom från dansk sida betviflat det sedermera utlemnade
brefvets äkthet, men dessa tvifvel synas nu vara allmänt uppgifna, Rydberg har
bemött dem s. 35.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
