Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
X
öfversigter och granskningar.
grefve Carl Gustaf Löwenhielm gång på gång aftvinga furst Metternich
en bestämd förklaring i frågan, men lyckades blott erhålla mer eller
mindre sväfvande försäkringar. Karl Johan var i högsta grad
uppbragt vid tanken, att Österrike genom sin hållning närde den
glista vianske pretendentens aldrig uppgifna tronanspråk. Att prins
Gustafs förlofning inom kort bröts (24 nov.) ändrade ej hans
uppfattning, att de redan inledda underhandlingarna i titelfrågan
måste bringas till ett för Sveriges och hans egen värdighet
tillfredsställande slut. Det tal, hvarmed han helsade det hemliga
utskottet, hvars tillsättande han begärt just i och för denna sak och
hvilket första gången sammanträdde i januari 1829, vitnade om den
harm, som fylde honom. »Att stillatigande» — så föllo hans ord
till utskottsledamöterna — »fördraga oförrätter af så svår
beskaffenhet vore att glömma edra förfäders ära och att förtjena dessa oförrätters
förnyande.» Och till v. Schinkel yttrade han ett par veckor senare
med en värme, som kom honom att glömma hans år och den makt
öfver hvilken han, hade att förfoga: »Vi borde utrusta en eskader
att afgå till Adriatiska hafvet, hota Triest och andra hamnar med
bombardement, så vida icke hofvet i Wien respekterar våra
rättigheter.» Men trots den ifver, med hvilken grefve Löwenhielm pådref
underhandlingarna i Wien, dröjde det ända till den 5 maj 1829,
innan furst Metternich lemnade det officiela meddelandet, att den
omtvistade titeln, med hvilken prinsen hela tiden benämnts inom
den österrikiska arméen, blifvit bortlagd och att prinsen i stället
antagit titeln »prins af Vasa.» Med allt skäl uttalar herr Alin den’
förmodan, att den ifver, hvarmed Karl Johan fullföljde denna i sig
sjelf så obetydliga sak, var framkallad af önskan att begagna detta
tillfälle till att hos de europeiska makterna reparera den afbräck
hans anseende lidit genom eftergifterna i skeppshandelsfrågan.
Tidskiftet 1830—1834 är jämförelsevis mer knapphändigt
behandladt. Författaren redogör visserligen för Karl Johans ställning
till julirevolutionen och den polska resningen, för åtgärderna för
verkställigheten af realisationen, för tidningspressen och agitationen
i representationsfrågan, hvilken sistnämnda nu med anledning af det
af Anckarsvärd och Richert utarbetade förslaget till en ny
representation gjordes till en af dagens brännande, men utan tvifvel
har mången med anmälaren vid genomläsandet af de sidor
författaren egnat åt dessa ämnen väntat sig finna en utförligare, på nya
källor grundad framställning af denna af en stor politisk
lifaktighet kännetecknade tid. Med ali varsamhet har författaren yttrat
sig om det s. k. Braheväldet och »kamarillan», hvarom för öfrigt
de schinkelska samlingarna synas hafva iakttagit en fullständig
tystnad. Af det sätt hvarpå Crusenstolpe tecknats (sid. 216) torde
mången ej känna sig tilltalad. Den hämdlystna skildrarens
ock-rande på skandalen kan och vill väl ingen försvara, men hans
betydelse för den tidens historia är emellertid så stor, hans
skriftstäl-lartalang så öfverlägsen, att han väl alltid kommer att intaga en
framstående plats bland männen från Karl Johans dagar, hvadan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
